Förstår inte.

Det var som hämtat från en av det anrika företagets egna reklamfilmer. Grå, mörk, smutsig och trist var den häromdagen – Sten Sturegatan. Bilarna som stod parkerade på båda sidor var av tämligen allmän art och saltdassiga allihop, något som förstärkte intrycket av objektet i mitt fokus. Ensam, mitt i gatan, väntandes på grönt ljus stod en blänkande och silverlackerad Aston Martin Rapide. 100 % stil, klass och skönhet på en liten yta. Både jag och min kollega satt som två fågelholkar i Dame Edna (min patrullbil) och drömde oss bort för en stund. Den slips- och kostymekiperade föraren förstärkte intrycket av att detta inte är något för alla och envar. Precis som det skall vara.

Eric Gadd, här med sin fru Cornelia, har – så vitt jag vet – ännu inte deltagit i Melodifestivalen. Men vem vet, kanske kommer mannen som gjorde bockskägget inne, att framföra något välljudande soulnummer inom en snar framtid. Göteborg, Nordstan, 2006.

Andra Chansen var det för ett antal artister under gårdagen. Jag höll tre av dem särskilt högt – döm om min förvåning och stora besvikelse när de alla röstades ut. En av de stora invändningarna mot spektaklet Melodifestivalen brukar vara att man knappast kan tävla i musik. Håller till viss del med, men jag kan ändå inte riktigt förstå hur allmogen tänkte när de röstade bort Linda Pritchards härligt svulstiga Alive, Love Generation´s häftiga Dance Alone eller, framförallt, fantastiska Loreen med sin My Heart Is Refusing Me. Detta till förmån för de två jag minst trott på. Man lyfter fram Vargas och hennes låt som handlar om våld i nära relationer. Hedervärt, absolut. Men jag förstår inte vad den har på Schlagerarenan att göra – en trög, trist och sömnig upplevelse. Hoppet står nu till den gode Danny i finalen.

Ingen vila i FNs korridorer för närvarande. Flera diktaturer har nu fått sitt folk emot sig, något som i Libyens fall lett till blodbad. Den klassiska skurken Gaddafi slåss nu för första gången mot i stort sett en hel värld. Denna gång skall väl ändå hans saga vara all. NYC, UN Plaza, 2007.

+ 30 Days of Night. Stilige flickfavoriten Josh Hartnett som Sheriff i en liten håla i Alaska. Törstiga vampyrer tar över staden under årets mörka tid, då solen inte orkar titta över horisonten på 30 dagar. Det blir en kamp på liv och död, utan särskild finess. Men slutet… slutet var mycket bra. Oväntat, vackert och sorgligt. 7/10. Mozilla Firefox. Det är min webbläsare det. Snabb, snygg och stabil. Sedan ominstallationen av residensets huvuddator, en stationär Dell, så har jag försökt att stå ut med Internet Explorer och Apples alternativ Safari. Igår fick jag nog – ordningen återställd.

- Internet Explorer 8 och Safari 5 är inget annat än skräp i jämförelse med Firefox. Åtminstone på denna PC. Muammar Gaddafi. Ett första klassens svin som låg bakom sprängningen på ett diskotek i Berlin 1986. Som låg bakom sprängningen av en Boeing 747 över Lockerbie. Som överlevde en attack från USA där man en vacker morgon 1986 dundrade in över hans palats med ett antal F-111 och släppte ett rejält lass med bomber.  Nu har dock hans egna befolkning fått nog och nu måste det väl ändå vara över? Hur röstar pöbeln egentligen?

/Chris

~ by onemountainsplace on March 6, 2011.