Djupt ner i berget.

•June 22, 2017 • Leave a Comment

Militärhistoria. Idag var jag med gossarna på Aeroseum, belägen på delar av gamla F 9s ytor i Säve. Platsen är mig mycket kär, under många år tillbringade jag helger och lov där då jag var frivillig i Flygvapnets ungdomsorganisation, FVRF. Bergshangaren som vi idag besökte var på den tiden en mycket hemlig angelägenhet och omhuldades av stor mystik. Att få gå ner i anläggningen är därför riktigt spännande. Även denna gång – den fjärde gången i mitt långa liv. Några bilder från denna trevliga semesterdag nedan.

Full fart på grabbarna ner till den kärnvapensäkrade anläggningen på forna F 9, numera Aeroseum. Bakom de enorma portarna väntade i vanlig ordning högvis med nöjen för såväl gammal som ung. Fem timmar förlades i berget denna dag. Säve, Holmvägen, 2017.

En pansarvärnshelikopter, Hkp 9A. Beväpnad med totalt 4 TOW, två på varje sida. Var i aktiv tjänst under åren 1987-2009 då systemet lades ned – man kunde helt enkelt inte se någon påtaglig fiende till Sverige. Tänk vad det svänger snabbt – eller vad säger du Putin? Säve, Holmvägen, 2017.

I grund och botten en SH 37 Viggen från F 21 i Luleå, avsedd för spaning i havsmiljö – läs Östersjön. Detta är dock ett av 25 flygplan som modiferades till att klara av såväl attack, jakt och spaning och därför fick namnet AJSH 37. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma kraftfulla flygplan bakifrån. Dess säregna, rumphuggna, formspråk gör att det är omöjligt att förväxla med något annat. Mångsysslaren AJSH 37 var i tjänst under åren 1993-2005. Säve, Holmvägen, 2017.

J 35 Draken, slutprodukten av det behov som uppstod på 50-talet, att snabbt kunna nå fientliga bombplan. En mycket rask kärra, som dock lär kräva sin man vid svårare manövrer. Säve, Holmvägen, 2017.

J 29 Tunnan – från 93e jaktflygsdivisionen – även kända som Ivar Gul. Ett för tiden mycket kompetent stridsflygplan, väl i klass med de bästa (det brukar förvisso vara så med svensk militär materiel). Fem av dem har dessutom använts i krig, mer exakt under Kongo-krisen i FNs färger. Säve, Holmvägen, 2017.

Det är ett sant nöje att traska runt i den en gång topphemliga anläggningen. Här en mystisk gång bakom låst gallergrind. Allt verkar ännu inte vara tillgängligt fullt ut – vilket skapar en härlig mystik. Säve, Holmvägen, 2017.

En AJ 37 Viggen står uppställd nere i berget. Motorn är urplockad så det är fritt fram att åla sig in i motorutrymmet – till glädje för såväl gammal som ung. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma maskin med härligt patinerad varningstext. Det är en magnifik känsla att få kika och röra vid dessa maskiner som för inte så många år sedan utgjorde en kraftfull del av vår försvarsmakt. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma åk, från sittbrunnen. Här var det lätt att drömma sig bort kan jag försäkra. Säve, Holmvägen, 2017.

Ungefär mitt i anläggningen står denna J 35. Idag var det luftigt och tämligen glest mellan besökarna. Riktigt skönt att slippa köa till alla roliga äventyr som berget bjuder in till. Säve, Holmvägen, 2017.

J 32E Lansen. Där bokstaven E innebär att det i grund och botten är en B som modifierats till störflygplan. Exakt vilka finesser det innebar på denna tid är jag osäker på. Säve, Holmvägen, 2017.

Mer Viggen, i verkstadsdelen påträffades denna noskon till den mycket karaktäristiska SF 37. Där den koniska nosen var ersatt av denna, fylld med allehanda kameror. Säve, Holmvägen, 2017.

37ans läckra hjulställ, där man körde hjulen i boggie-konfiguration, istället för i bredd som så ofta brukligt var – och är. Utöver det uppenbara, att det är snyggt, så torde det ha en praktisk funktion då maskinen var tung och skulle kunna användas även på mindre välhållna vägar. Säve, Holmvägen, 2017.

Sånt här framkallar tårar. Sisådär 33 % av en förmodad JA 37 Viggen från F 4 Frösön ståendes på en kärra. Säve, Holmvägen, 2017.

Denna boxande geting var kännetecknet för 93e jaktflygsdivisionen, även känd som Ivar Gul. En av tre divisioner som var aktiva på F 9. Säve, Holmvägen, 2017.

Plus. En dag på Aeroseum – få saker trumfar det.

Minus. Sveriges militära styrka var en gång i tiden tämligen påtaglig. En ny tid av krig och konflikt verkar stå för dörren och vi får efter alla nedläggningar börja om i stort sett från början.

Vätternrundan.

•June 20, 2017 • Leave a Comment

Då har jag besegrat sjön en andra gång. Tämligen nöjd med min insats – jag förbättrade min tid med ca 10 (tio!) timmar, men det finns alltid utrymme till förbättringar. Den nya cykeln gjorde förstås stor skillnad, enligt Strava så var jag snabbare på alla segment runt sjön utom ett – den branta backen i Medevi. Roligast var de två sista milen in till Motala, så kände jag även förra året. Kul väg och hanterbar distans till mållinjen är härligt. Värre var det med sträckan mellan Karlsborg och Hammarsundet. Hade helt förträngt detta 5,3 mils helvete. Inte särskilt utmanande för kroppen, men för psyket. Det känns som att man inte kommer någonstans, det blir enformigt och är en sann prövning. Hur som, Sub12 var det sagt och det löste jag med 31 minuters marginal. Sannolikt siktar jag på ett nytt deltagande nästa år. Jag bör kunna köra det på runt 10 timmar.

Ett tämligen raskt depåstopp förlades invid Karlsborgs fästning – en plats som är något av ett Mekka för en MÖP som jag. Här inne huserar fortsatt militära delikatesser såsom K 3 och SOG. Karlsborg, Strandvägen, 2017.

Plus. Vätternrundan 2017 avklarad i glada kollegors lag. Där de tre snabbaste körde på strax över tio timmar, jag själv på 11,29, en rookie på 17 timmar och två på 22 timmar. Kanske blir vi ännu fler, och ännu snabbare, nästa år. Fick tillfälle till att öva klungkörning tillsammans med ett gäng andra från splittrade grupper – ett raskt och trevligt sätt att avverka mil på.

Minus. Klingan fram på min CAADX är för lågt utväxlad, det konstaterades bittert då jag blev frånåkt i nedförsbackarna innan Fagerhult. Det inte går att trampa snabbare än sisådär 43 km/h – ett fysiskt faktum. Nästa år sitter det en rejäl 52-klinga på. När tröttman kommer över en, när det känns som att cykeln står stilla (fast träden rör sig, likt när Manne cyklade framför en rullande väggduk i min barndoms barnprogram), när man haft sönder en gel i fickan och allt man tänkt trycka i sig är ihopklibbat av den banansmakande sockerlösningen – ja, då kan man undra varför man utsätter sig för denna prövning. En död och ett okänt antal skadade – VR är dessvärre inte ofarligt, även om jag tyckte att det var lugnare och mer städat än förra året.

Stora skor att fylla.

•June 5, 2017 • Leave a Comment

Helt nya XC60 lanserades för världen i mars månad, bland annat via webben där man i direktsändning kunde följa premiärvisningen i Los Angeles, i mitt fall från kontoret. Den har lovordats av motorpressen och det känns väldigt betryggande, inte minst för att den nuvarande modellen, trots sin aktningsvärda ålder, fortsatt är Sveriges mest sålda bil. Det blir onekligen ett par stora skor att fylla för efterträdaren. Som är en fin mixtur av de gamla beprövade linjerna och helt nytt, där framförallt front och bakparti sticker ut som de de mest synliga förändringarna. Trots att jag rör mig frekvent i Göteborg med omnejd så har jag inte sett någon med mina egna ljusblå – förrän idag, där en XC60 T8 laddade batterierna invid Heden. Läckert åk.

Första gången jag ser en ute i det fria. Först till hösten lär man kunna köpa den – helt nya XC60. Vid en första anblick väldigt lik sin föregångare, vilket inte lär vara någon nackdel – den gamle går åt som smör i solsken. Göteborg, Engelbrektsgatan, 2017.

Plus. Nya och gamla XC60. Snygg och läcker i en storlek som passar de flesta. För mer än 30 år sen var jag på dop i Härlanda kyrka, då min kusin döptes. I söndags var det återbesök då hans fina pojk fick vatten på sin hjässa – en liten Onemountain som lystrar till namnet Simon minsann. 

Minus. Förkyld igen. Gång tre detta året, men på övergående. Hoppas vara i fin form lagom till nästa helg, då Sveriges näst största sjö ska rundas. Med cykel. 

Nördparad.

•May 27, 2017 • Leave a Comment

I torsdags var det alla nördars dag, Geek Pride Day, något som runt om på planeten Tellus brukar firas med en parad – beståendes av allehanda nördar och så kallade cosplayers som klär ut sig till hjältar, skurkar eller något mittemellan. Jag, som i grund och botten inte är något annat än en nörd, passade naturligtvis på att kolla in spektaklet med gossarna.

Bakom polisens ståtliga hästar dansade sig vackra tjejer från Patriciabaletten sig sakta nedåt längs avenyn – så som brukligt är. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En Stormtrooper, beväpnad med deras standardvapen BlasTech E-11, och en Scout Trooper – kända från slaget om Endor där de drabbade samman med en liten grupp övertygade rebeller. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En för mig okänd karaktär sökte kontakt med kameran i folkflödet. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Även små medborgare är välkomna – här en Lego-Batman och en Minion. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

The Punisher, beväpnad till tänderna. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Tror att detta kallas Steampunk – ett ganska vanligt tema i paraden. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Söt tjej med uniform, tofsar och bok som sannolikt är fylld av kunskap. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Denna livsform såg rätt elak ut, någon sorts kung gissar jag – utan att veta alls. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En kvinnlig, lite mer budgetstyrd, Stormtrooper. Tillsammans med giftig lättklädd kvinna med fäbless för ormar – och spindlar. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Pokémon fanns på plats – förstås. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Eftersläntrare. Denna mjukis med sällskap kom vandrandes i sakta mak – en bit efter övriga paraden. Göteborg, Vallgatan, 2017.

En av allt att döma mycket törstig xenomorf får summera det här årets nördparad. Göteborg, Kungsgatan, 2017.

Plus. Geek Pride Parade, eller som den denna gång hette lokalt – Nördparaden, är alltid ett kul inslag i staden.

Minus. Som jag väl misstänkte. Prestationen i en närliggande backe häromdagen fick inte ligga orörd särskilt länge – mindre än ett dygn faktiskt. Grannen pressade tiden med 2 sekunder och är ny KOM på Stravasegmentet. Jag känner nu hur hornen växer i pannan. Det bör gå att pressa. Om jag kör som aldrig förr.

KOM.

•May 24, 2017 • Leave a Comment

Idag blev jag för första gången King of the Mountain, KOM, på ett av de många Strava-segmenten jag avverkar från och till. Stolt som en tupp, bäst av de 32 som kört sträckan “Furulundsplan Uphill” någonsin. Ynka 200 meter lång, men extremt mycket uppför – och som lök på laxen, en mopedgrind ungefär halvvägs där man får nära nog stanna till i ett uppförslut – för att sedan ösa på för fullt av det som återstår. Snabb cykel, kul vägar, god form och Strava – något roligare än den kombon finns då sannerligen inte.

Snabb cykel blev ännu snabbare med snabba däck – robusta, ja tämligen punkteringssäkrade, Continental GatorSkin sitter på sedan några veckor. Idag blev det min cykelkarriärs första så kallade KOM – väl värt att fira tycker jag. Partille, Furumossen, 2017.

En stor idol har lämnat jordelivet. Är uppriktigt ledsen för hans bortgång – få har betytt så mycket för mig i underhållningens värld. Han var den mest humoristiska och gentlemannamässiga Bond vi hittills träffat på. Hans filmer höll ibland makalöst hög klass, såsom Live and Let Die, men också extremt låg nivå – som kalkonen Moonraker (det var dock inte hans fel). Mycket saknad är du Sir Roger Moore – vila i frid och tack för väldigt många fina minnen.

Plus. På lördagen blir det 120 km cykling, exkl. körsträcka till och från Bananpiren, i glada kollegors lag. Vi kör Västkusten Runt som en liten uppvärmning inför Vätternrundan som nu inte är många veckor bort. Min första KOM idag – riktigt kul. Får väl se om områdets många drivna cyklister låter det rekordet stå sig.

Minus. IS slog till mot högvis med unga människor i Manchester. Arga jihadister återigen alltså. Därför känns det sisådär när Sverige, sedan en tid, valt att avskaffa ID-kontrollerna vid gränserna.

33 %.

•May 2, 2017 • Leave a Comment

Vätternrundan närmar sig med stormsteg och det var onekligen god tid att börja köra lite längre sträckor för att förbereda kroppen för det som komma skall. Målet i år är satt, tiden skall ner med 9 timmar och det bör gå att lösa – med mycket pannben och jämnstarka cyklister att hänga på – VR sub12 med andra ord. Söndagens ganska exakta 10 mil, 33 % av Vättern således, förlades till fantastiska miljöer – Hisingen, Kungälv, Kareby, Diseröd, Angered och Bergsjön visade sig från sina bästa sidor och det hela avslutades som alla cykelturer hemåt gör – med några rejäla backar uppför. Ett bra pass, lyder sammanfattningen.

Vacker cykel vid vacker väggmålning. Ett färgstarkt Partille lär det kallas och de läckra röda arorna är inte ensamma på temat – det finns en handfull fantastiska betongytor att beskåda runt om i Skatteparadiset. Marcus Tollbom heter den fingerfärdige konstnären. Partille, Landvettervägen, 2017.

Plus. Hojen levererar, inget snack om den saken. Det är egentligen bara i långa utförslut som den tveklöst är för lågt utväxlad, jämfört med en renodlad landsvägsracer. Bortsett från det så var det inga problem att hålla jämna steg med kollegan och hans härligt röda Trek Madone 2 Series – trots att jag fortsatt kör på grova CX-däck. Kan bara bli bättre således.

Minus. Rusningstrafik. Härligt att solen tittat fram och med det värmen. Samt alla medgångscyklister. Vid rödljusen på hemvägen idag var det upp mot 10-12 hojar att köa upp bakom – vid varje stopp. Fast det är klart, i jämförelse med att köra bil i samma område – vid samma tidpunkt, så är det en fis i rymden.

Tidsmaskin.

•April 23, 2017 • Leave a Comment

I fredags fick jag äntligen åka och hämta min nya cykel. Längtan har varit lång, förmodade 4 veckor blev till knappa 6. För två veckor sedan låg hon i en container och guppade på Indiska oceanen, men häromdagen hörde Henrikssons av sig och sade att hon nu kommit till godstrafikens nav, Rotterdam, och att endast montering av komponenter samt lastbilsresa till Borås återstod. Nu står hon och blänker i hallen, i förföriskt svart, rött och vitt. Rena lyckomedicinen, jag tar varje tillfälle till en sväng och snart blir det aktuellt med lite längre turer som uppvärmning inför kommande Vätternrundan.

Den sista i Europa av aktuell modell blev min och redan första dagen blev det några mil trampade – det blev snabba sådana enligt Strava. Ser nu fram mot att förbättra tider på de flesta segmenten i närområdet. Partille, Furumossen, 2017.

Plus. En riktig tidsmaskin på Stravas listor, min nya Cyclocross. Med god vilja, medvind och hemlängtan blev det personbästa på 5 av 6 segment innan jag ens vant mig vid den mer aggressiva sittställningen. Kan bara bli ännu bättre när jag ersätter de grova CX-däcken med dito för landsväg och helt får in känslan för växelsystemet från SRAM – där man styr allt med ett enda reglage. Trolls. Kul familjefilm med en del udda upplägg och roliga överraskningar. Dock väl mycket lallande när allt kommer kring. 6/10.

Minus. Mission: Impossible – Rogue Nation. Körde i diket ordentligt, mycket tack vare svår orealism och underliga CGI-lösningar. Som när Tompa backade en BMW M3 i full fart och slog flera bakåtkullerbyttor med den. Så pinsamt att man vred sig i soffan av ångest. Ilsa Faust, mystisk, tilltalande och farlig karaktär, hjälpte inte upp detta. Mycket tråkigt, då föregående film i mina ögon var en fantastisk historia. 4/10.