Flytande celebritet.

•June 26, 2017 • Leave a Comment

En riktig celebritet bland fartyg ligger för närvarande förtöjd vid Nya varvet. Yachten Talitha är döpt efter miljardären Sir Paul Gettys andra fru, Talitha, som avled i sviterna av en överdos heroin – 30 år gammal. Fartyget har dock en långt längre historia än så. Hon döptes 1929 till Reveler, och ägdes då av förmögne Russell A. Alger, vice VD på biltillverkaren Packard. Hon såldes därefter till Woolworth Company och fick namnet Chalena. Andra världskriget kom och hon fick tjänstgöra för US Navy, fast beväpning installerades på såväl för- som akterdäck och i sin militära karriär fick hon namnet USS Beaumont. När den efterlängtade freden blev ett faktum blev hon åter civilist och fick namnet Elpital, innan filmproducenten Robert Stigwood köpte henne – och döpte om henne till Jezebel. 1988 kom hon så till den stenrika släkten Getty, där hon enligt uppgift skall vara ett mycket uppskattat tillhåll under familjens långledigheter. [GP, Miljardärens lyxyacht vid Nya Varvet]

Storbritanniens vackra handelsflagga, Red Ensign eller “Red Duster” i all sin prakt i aktern på det synnerligen påkostade flytetyget som sjösattes redan 1929. Hon totalrenoverades för en tid sedan och har sedan fått ett löpande underhåll. Det är egentligen bara formspråket som skvallrar om hennes ursprungliga ålder. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Den aktuella platsen brukar under sommaren utgöra bas för ett och annat riktigt påkostat fartyg – innevarande år utgör inget undantag. Talitha är registrerat på Hamilton Island, den största ön i ögruppen Whitsunday Islands utanför nordöstra Australien. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Det klassiska fartyget har en imponerande ägarlista. Utöver nuvarande Mark Getty, grundare av Getty Images, så har hon ägts av av allehanda kändisar och rika aktörer – men mest intressant är kanske det faktum att hon tjänstgjort som örlogsfartyg under ett brinnande andra världskrig. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Det som verkligen sticker ut är skorstenarna – något man inte längre ser på moderna fartyg på detta vis. Ser riktigt exklusivt ut, vilket sannolikt var tanken på den tid det begav sig. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Hit men inte längre. Enligt GPs artikel finns det inga kändisar ombord, det lär bara vara besättningen som gör staden under sin resa till nästa destination. Likt många andra yachter går hon att chartra, men det är inget för löntagare (inte ens för Hamnfyrans truckförare i Skandiahamnen) – i detta fall får du hosta upp 400 000 skattade €. I veckan. Göteborg, Nya varvet, 2017.

75,3 meter lång och med ett formspråk från en helt annan epok. Hennes fantastiska skick gör det dock till en riktig delikatess. Ombord lär det finnas 6 kabiner med plats för totalt 12 gäster. Självklart finns det bekvämligheter som hiss, jacuzzi och öppen spis ombord. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Enligt uppgifter så används fartyget frekvent på ledigheter av familjen Getty. I bakgrunden Skandiahamnens ståtliga containerkranar, som allt oftare står i upprätt läge då rederierna väljer andra hamnar som bättre tillmötesgår deras krav på snabb hantering. Göteborg, Nya varvet, 2017.

Plus. M/Y Talitha – ett mycket udda och intressant flytetyg på Sveriges framsida i detta nu.

Minus. Den som gapar efter mycket… Hamnfyrans medlemmar, med en snittlön på 50 000 kr i månaden för att köra truck, kran och lossa/lasta plåtlådor, har under många år valt att sätta sig på tvären gentemot hamnens intressen. Med en sådan lön, som är i paritet med höga chefers ute i det verkliga yrkeslivet, så hade man kunnat tro att de skulle nöjt sig med att bara kavla upp ärmarna, köra, visa tacksamhet och möta varje dag med ett leende. Icke så, man har strejkat högt och lågt för att man inte fått vara en inflytelserik, facklig, aktör i hamnen. Det handlar inte om lön, har man ivrigt hävdat. Nej, inte för dem – men för oss andra som tjänar obetydligt mer än hälften, har detta känts som ett hån. Nu har man dessutom solkat ner containerhamnens rykte, de stora rederierna vågar inte längre styra hit då osäkerheten kring huruvida fartygen lossas eller lastas har varit för stor. Arbetsbristen har nu blivit ett faktum och arbetsgivaren har varslat 160 personer av Hamnfyrans medlemmar om uppsägning. Man kan sannerligen fråga sig om det var värt det.

F 213.

•June 25, 2017 • Leave a Comment

NATO förärar i skrivande stund Sveriges framsida med ett besök i form av fregatten Augsburg. Hon är ett av totalt 8 fartyg i den så kallade Bremen-klassen. Sex av dem har pensionerats och de två som fortsatt tjänstgör kommer inom en snar framtid att ersättas av en ny och ännu större fregatt, F125-klass, som egentligen är mer att se som en jagare i storlek och slagkraft. Med ubåtsjakt som främsta gren togs de fram under kalla kriget, där deras uppgift var att eskortera konvojer till Europa. I modern tid har de deltagit i internationella insatser, som att se efter embargot mot forna Jugoslavien och i kriget mot den internationella terrorismen i Operation Enduring Freedom. [GP, Flott besök vid Amerikakajen]

Augsburg har bland annat varit involverad i strider mot IS, där hon under 2015 ingick i samma styrka som det franska hangarfartyget Charles de Gaulle. Göteborg, Stigbergskajen, 2017.

På fördäck sitter denna OTO Melara 76 mm. En mycket vanlig kanon på världens örlogsfartyg – dess popularitet torde bero på dess stora mångsidighet, goda prestanda och möjlighet till installation även på mycket begränsade ytor. Göteborg, Stigbergskajen, 2017.

Bryggan i all sin prakt och framför den ett kraftfullt batteri med åtta stycken sjömålsrobotar av typen RGM-84 Harpoon. Göteborg, Stigbergskajen, 2017.

Tydlig tysk skyltning. Göteborg, Stigbergskajen, 2017.

Fartygets akterdäck, där hangaren – som erbjuder plats för två helikoptrar (Lynx Mk. 88 – tysk version av den mycket beprövade helikoptern), är synlig. Göteborg, Stigbergskajen, 2017.

Plus. Gästande örlogsfartyg är alltid trevligt.

Minus. Inget i skrivande stund – inte ens det svängiga vädret kan fördärva det faktum att jag har en mycket trevlig semester.

Djupt ner i berget.

•June 22, 2017 • Leave a Comment

Militärhistoria. Idag var jag med gossarna på Aeroseum, belägen på delar av gamla F 9s ytor i Säve. Platsen är mig mycket kär, under många år tillbringade jag helger och lov där då jag var frivillig i Flygvapnets ungdomsorganisation, FVRF. Bergshangaren som vi idag besökte var på den tiden en mycket hemlig angelägenhet och omhuldades av stor mystik. Att få gå ner i anläggningen är därför riktigt spännande. Även denna gång – den fjärde gången i mitt långa liv. Några bilder från denna trevliga semesterdag nedan.

Full fart på grabbarna ner till den kärnvapensäkrade anläggningen på forna F 9, numera Aeroseum. Bakom de enorma portarna väntade i vanlig ordning högvis med nöjen för såväl gammal som ung. Fem timmar förlades i berget denna dag. Säve, Holmvägen, 2017.

En pansarvärnshelikopter, Hkp 9A. Beväpnad med totalt 4 TOW, två på varje sida. Var i aktiv tjänst under åren 1987-2009 då systemet lades ned – man kunde helt enkelt inte se någon påtaglig fiende till Sverige. Tänk vad det svänger snabbt – eller vad säger du Putin? Säve, Holmvägen, 2017.

I grund och botten en SH 37 Viggen från F 21 i Luleå, avsedd för spaning i havsmiljö – läs Östersjön. Detta är dock ett av 25 flygplan som modiferades till att klara av såväl attack, jakt och spaning och därför fick namnet AJSH 37. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma kraftfulla flygplan bakifrån. Dess säregna, rumphuggna, formspråk gör att det är omöjligt att förväxla med något annat. Mångsysslaren AJSH 37 var i tjänst under åren 1993-2005. Säve, Holmvägen, 2017.

J 35 Draken, slutprodukten av det behov som uppstod på 50-talet, att snabbt kunna nå fientliga bombplan. En mycket rask kärra, som dock lär kräva sin man vid svårare manövrer. Säve, Holmvägen, 2017.

J 29 Tunnan – från 93e jaktflygsdivisionen – även kända som Ivar Gul. Ett för tiden mycket kompetent stridsflygplan, väl i klass med de bästa (det brukar förvisso vara så med svensk militär materiel). Fem av dem har dessutom använts i krig, mer exakt under Kongo-krisen i FNs färger. Säve, Holmvägen, 2017.

Det är ett sant nöje att traska runt i den en gång topphemliga anläggningen. Här en mystisk gång bakom låst gallergrind. Allt verkar ännu inte vara tillgängligt fullt ut – vilket skapar en härlig mystik. Säve, Holmvägen, 2017.

En AJ 37 Viggen står uppställd nere i berget. Motorn är urplockad så det är fritt fram att åla sig in i motorutrymmet – till glädje för såväl gammal som ung. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma maskin med härligt patinerad varningstext. Det är en magnifik känsla att få kika och röra vid dessa maskiner som för inte så många år sedan utgjorde en kraftfull del av vår försvarsmakt. Säve, Holmvägen, 2017.

Samma åk, från sittbrunnen. Här var det lätt att drömma sig bort kan jag försäkra. Säve, Holmvägen, 2017.

Ungefär mitt i anläggningen står denna J 35. Idag var det luftigt och tämligen glest mellan besökarna. Riktigt skönt att slippa köa till alla roliga äventyr som berget bjuder in till. Säve, Holmvägen, 2017.

J 32E Lansen. Där bokstaven E innebär att det i grund och botten är en B som modifierats till störflygplan. Exakt vilka finesser det innebar på denna tid är jag osäker på. Säve, Holmvägen, 2017.

Mer Viggen, i verkstadsdelen påträffades denna noskon till den mycket karaktäristiska SF 37. Där den koniska nosen var ersatt av denna, fylld med allehanda kameror. Säve, Holmvägen, 2017.

37ans läckra hjulställ, där man körde hjulen i boggie-konfiguration, istället för i bredd som så ofta brukligt var – och är. Utöver det uppenbara, att det är snyggt, så torde det ha en praktisk funktion då maskinen var tung och skulle kunna användas även på mindre välhållna vägar. Säve, Holmvägen, 2017.

Sånt här framkallar tårar. Sisådär 33 % av en förmodad JA 37 Viggen från F 4 Frösön ståendes på en kärra. Säve, Holmvägen, 2017.

Denna boxande geting var kännetecknet för 93e jaktflygsdivisionen, även känd som Ivar Gul. En av tre divisioner som var aktiva på F 9. Säve, Holmvägen, 2017.

Plus. En dag på Aeroseum – få saker trumfar det.

Minus. Sveriges militära styrka var en gång i tiden tämligen påtaglig. En ny tid av krig och konflikt verkar stå för dörren och vi får efter alla nedläggningar börja om i stort sett från början.

Vätternrundan.

•June 20, 2017 • Leave a Comment

Då har jag besegrat sjön en andra gång. Tämligen nöjd med min insats – jag förbättrade min tid med ca 10 (tio!) timmar, men det finns alltid utrymme till förbättringar. Den nya cykeln gjorde förstås stor skillnad, enligt Strava så var jag snabbare på alla segment runt sjön utom ett – den branta backen i Medevi. Roligast var de två sista milen in till Motala, så kände jag även förra året. Kul väg och hanterbar distans till mållinjen är härligt. Värre var det med sträckan mellan Karlsborg och Hammarsundet. Hade helt förträngt detta 5,3 mils helvete. Inte särskilt utmanande för kroppen, men för psyket. Det känns som att man inte kommer någonstans, det blir enformigt och är en sann prövning. Hur som, Sub12 var det sagt och det löste jag med 31 minuters marginal. Sannolikt siktar jag på ett nytt deltagande nästa år. Jag bör kunna köra det på runt 10 timmar.

Ett tämligen raskt depåstopp förlades invid Karlsborgs fästning – en plats som är något av ett Mekka för en MÖP som jag. Här inne huserar fortsatt militära delikatesser såsom K 3 och SOG. Karlsborg, Strandvägen, 2017.

Plus. Vätternrundan 2017 avklarad i glada kollegors lag. Där de tre snabbaste körde på strax över tio timmar, jag själv på 11,29, en rookie på 17 timmar och två på 22 timmar. Kanske blir vi ännu fler, och ännu snabbare, nästa år. Fick tillfälle till att öva klungkörning tillsammans med ett gäng andra från splittrade grupper – ett raskt och trevligt sätt att avverka mil på.

Minus. Klingan fram på min CAADX är för lågt utväxlad, det konstaterades bittert då jag blev frånåkt i nedförsbackarna innan Fagerhult. Det inte går att trampa snabbare än sisådär 43 km/h – ett fysiskt faktum. Nästa år sitter det en rejäl 52-klinga på. När tröttman kommer över en, när det känns som att cykeln står stilla (fast träden rör sig, likt när Manne cyklade framför en rullande väggduk i min barndoms barnprogram), när man haft sönder en gel i fickan och allt man tänkt trycka i sig är ihopklibbat av den banansmakande sockerlösningen – ja, då kan man undra varför man utsätter sig för denna prövning. En död och ett okänt antal skadade – VR är dessvärre inte ofarligt, även om jag tyckte att det var lugnare och mer städat än förra året.

Stora skor att fylla.

•June 5, 2017 • Leave a Comment

Helt nya XC60 lanserades för världen i mars månad, bland annat via webben där man i direktsändning kunde följa premiärvisningen i Los Angeles, i mitt fall från kontoret. Den har lovordats av motorpressen och det känns väldigt betryggande, inte minst för att den nuvarande modellen, trots sin aktningsvärda ålder, fortsatt är Sveriges mest sålda bil. Det blir onekligen ett par stora skor att fylla för efterträdaren. Som är en fin mixtur av de gamla beprövade linjerna och helt nytt, där framförallt front och bakparti sticker ut som de de mest synliga förändringarna. Trots att jag rör mig frekvent i Göteborg med omnejd så har jag inte sett någon med mina egna ljusblå – förrän idag, där en XC60 T8 laddade batterierna invid Heden. Läckert åk.

Första gången jag ser en ute i det fria. Först till hösten lär man kunna köpa den – helt nya XC60. Vid en första anblick väldigt lik sin föregångare, vilket inte lär vara någon nackdel – den gamle går åt som smör i solsken. Göteborg, Engelbrektsgatan, 2017.

Plus. Nya och gamla XC60. Snygg och läcker i en storlek som passar de flesta. För mer än 30 år sen var jag på dop i Härlanda kyrka, då min kusin döptes. I söndags var det återbesök då hans fina pojk fick vatten på sin hjässa – en liten Onemountain som lystrar till namnet Simon minsann. 

Minus. Förkyld igen. Gång tre detta året, men på övergående. Hoppas vara i fin form lagom till nästa helg, då Sveriges näst största sjö ska rundas. Med cykel. 

Nördparad.

•May 27, 2017 • Leave a Comment

I torsdags var det alla nördars dag, Geek Pride Day, något som runt om på planeten Tellus brukar firas med en parad – beståendes av allehanda nördar och så kallade cosplayers som klär ut sig till hjältar, skurkar eller något mittemellan. Jag, som i grund och botten inte är något annat än en nörd, passade naturligtvis på att kolla in spektaklet med gossarna.

Bakom polisens ståtliga hästar dansade sig vackra tjejer från Patriciabaletten sig sakta nedåt längs avenyn – så som brukligt är. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En Stormtrooper, beväpnad med deras standardvapen BlasTech E-11, och en Scout Trooper – kända från slaget om Endor där de drabbade samman med en liten grupp övertygade rebeller. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En för mig okänd karaktär sökte kontakt med kameran i folkflödet. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Även små medborgare är välkomna – här en Lego-Batman och en Minion. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

The Punisher, beväpnad till tänderna. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Tror att detta kallas Steampunk – ett ganska vanligt tema i paraden. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Söt tjej med uniform, tofsar och bok som sannolikt är fylld av kunskap. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Denna livsform såg rätt elak ut, någon sorts kung gissar jag – utan att veta alls. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

En kvinnlig, lite mer budgetstyrd, Stormtrooper. Tillsammans med giftig lättklädd kvinna med fäbless för ormar – och spindlar. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Pokémon fanns på plats – förstås. Göteborg, Kungsportsplatsen, 2017.

Eftersläntrare. Denna mjukis med sällskap kom vandrandes i sakta mak – en bit efter övriga paraden. Göteborg, Vallgatan, 2017.

En av allt att döma mycket törstig xenomorf får summera det här årets nördparad. Göteborg, Kungsgatan, 2017.

Plus. Geek Pride Parade, eller som den denna gång hette lokalt – Nördparaden, är alltid ett kul inslag i staden.

Minus. Som jag väl misstänkte. Prestationen i en närliggande backe häromdagen fick inte ligga orörd särskilt länge – mindre än ett dygn faktiskt. Grannen pressade tiden med 2 sekunder och är ny KOM på Stravasegmentet. Jag känner nu hur hornen växer i pannan. Det bör gå att pressa. Om jag kör som aldrig förr.

KOM.

•May 24, 2017 • Leave a Comment

Idag blev jag för första gången King of the Mountain, KOM, på ett av de många Strava-segmenten jag avverkar från och till. Stolt som en tupp, bäst av de 32 som kört sträckan “Furulundsplan Uphill” någonsin. Ynka 200 meter lång, men extremt mycket uppför – och som lök på laxen, en mopedgrind ungefär halvvägs där man får nära nog stanna till i ett uppförslut – för att sedan ösa på för fullt av det som återstår. Snabb cykel, kul vägar, god form och Strava – något roligare än den kombon finns då sannerligen inte.

Snabb cykel blev ännu snabbare med snabba däck – robusta, ja tämligen punkteringssäkrade, Continental GatorSkin sitter på sedan några veckor. Idag blev det min cykelkarriärs första så kallade KOM – väl värt att fira tycker jag. Partille, Furumossen, 2017.

En stor idol har lämnat jordelivet. Är uppriktigt ledsen för hans bortgång – få har betytt så mycket för mig i underhållningens värld. Han var den mest humoristiska och gentlemannamässiga Bond vi hittills träffat på. Hans filmer höll ibland makalöst hög klass, såsom Live and Let Die, men också extremt låg nivå – som kalkonen Moonraker (det var dock inte hans fel). Mycket saknad är du Sir Roger Moore – vila i frid och tack för väldigt många fina minnen.

Plus. På lördagen blir det 120 km cykling, exkl. körsträcka till och från Bananpiren, i glada kollegors lag. Vi kör Västkusten Runt som en liten uppvärmning inför Vätternrundan som nu inte är många veckor bort. Min första KOM idag – riktigt kul. Får väl se om områdets många drivna cyklister låter det rekordet stå sig.

Minus. IS slog till mot högvis med unga människor i Manchester. Arga jihadister återigen alltså. Därför känns det sisådär när Sverige, sedan en tid, valt att avskaffa ID-kontrollerna vid gränserna.