Kurres Vaktfirma.

Året var 1994, jag var utomordentligt trött på att städa och ville jobba med något annat. Akut. Då jag redan var utbildad skyddsvakt i det militära, gillar när saker händer och gillar att köra bil så ringde jag runt till stadens väktarfirmor. Alla med vakt/polisambitioner ville ju egentligen till Securitas. De var, och är, störst av alla. Men då, när det var lågkonjunktur (polisskolan fanns inte, den var lagd på is…) och de kunde välja och vraka, stod en oeerfaren 22 åring utan kontakter långt ner på deras önskelista. Näst störst och näst mest lockande var Partena Security (som innan det hette ABAB och som sedan, efter Partena-namnet, även hetat Falck Security och G4S). De hörde inte av sig överhuvudtaget. Kvar stod då de mindre aktörerna. Drog iväg några snabba ansökningar till Argus Vakt, Kurts Väktarbolag och några som hette Area Bevakning. Kurtans fru hörde av sig snabbast.

Anställningsintervjun gick väldigt fort. Lite allmänt snack och några obligatoriska frågor såsom “– Har du ett kriminellt förflutet? – Är du mörkrädd?” osv. Jag fick en uniform i handen och fick veta att nästa dag så får du åka med en kille och lära dig kvällsbilen. Efter det har det liksom rullat på. Första turen fick jag lära mig vad en magnetkontakt är, vad en IR-detektor är, vad ett tillhållarlås är, vad en akustisk glaskrossdetektor är, hur en skydssväst skall förvaras, vad en väktare får och inte får göra, vad en polis kan men inte vill göra, vad toppfarten är på en Ford Escort 1.6, vad för mycket koffeintabletter kan göra för din mage etc. etc. Efter ytterligare några pass som lärling så var det dags att omsätta sina nyvunna kunskaper i praktiken. Minns att det var svårt att hitta rätt i början. Svårt att hinna med. Arbetsledaren gnällde över kontrollmärken som inte registrerats. Men till slut så kom man in i det. Åren i den lila sparkdräkten präglas av såväl positiva som negativa erfarenheter.

Positivt från denna tiden: Man kände ibland att det man gjorde faktiskt gjorde skillnad. Under min tid i lila uniform grep jag många personer för stölder och skadeörelse. Jag minns särskilt de två juvelerna som försökte stjäla Sjömagasinets förråd av finsprit, de fyra banditerna som stal dyr elektronik från en speditionsfirma på Hisingen eller de två tjugoåringarna som sparkade sönder tågstationen vid Mölndalsbro. De åkta alla fast tack vare mig och det var tillfredsställande upplevelser. Man fick se mycket som inte många andra får se; följa polisens arbete på nära håll, upptäcka delar av staden man inte trodde fanns och vistas på platser som är få förunnat. Personligheten förändrades. Från att ha varit en lugn liten fegis till att faktiskt våga ta för sig. Mycket tack vare detta jobb så blev denna skillnad verklighet. Bättre bilförare blev man absolut. Ca 30 mil kördes varje skift och det i alla möjliga väderleksförhållanden.

Negativt från denna tiden: Att jobba häcken av sig men aldrig någonsin få ut någon övertidsersättning.– Vi använder oss inte av sådant på det här företaget” som chefen sade. Facket stod maktlöst och tittade på. Kunde aldrig riktigt förstå varför jag betalade skattade pengar till dem. Att få betala deposition för sin uniform. Jodå, det är sant. 1000 kr drogs från första lönen för att man inte skulle slarva bort sin lila sparkdräkt. Denna overall som bara väckte viss respekt när det var nattsvart. Den lila färgen var markant och man fick ofta frågan om man krängde kaffe vid sidan av eller om man ingick i någon cirkustrupp. Polisens benämnde oss som Löfbergs Lila… Pengarna fick jag faktiskt tillbaka när jag slutade. Kanske borde det stå under positivt. Lisvfaran. De hade ensampatrullering i Hammarkullen och Bergsjön på helgerna.  Så där gick man då och då. Med första generationens mobiltelefon, lila uniform och batong. Mot horder av fientligt inställda invandrargäng och skinnskallar. Särskilt jobbiga minnen är när jag blev hotad av en höghus-hög man och hans groteska mördarhund. Så rädd har jag aldrig varit. Varken innan eller efter. Eller när min kollega sprang på fel knarkare i en källargång och blev illa skuren av en mattkniv. Rykten på den tiden sade att Securitas tackat nej till dessa jobb på grund av risker för väktarens egna säkerhet. De hade som krav att två man med hund skulle ta det. Nåväl, jag överlevde.

Bevakningshistoria. Kurts Väktarbolags dekaler står fortfarande att finna runtom i vår stad. Jag minns åren på företaget med blandade känslor. Västra Frölunda, Önnereds brygga, 2007.

HD är bättre. Jag har hela tiden varit skeptisk till snacket om att man skall skaffa HD-TV för att bilden blir så mycket bättre. Jag har liksom varit nöjd med den tidigare levererade kvaliteten. Men efter att ha varit och hälsat på mor och far, och fått se IFK Göteborg vinna över Kalmar FF på en 42″ HD-TV så har jag ändrat mig. Vilken krispig bild! Det var ju som att vara där på riktigt. Oj oj, det är skillnad på teve och teve. Min gamla 32″ tjockteve känns nu ännu tjockare och ännu äldre. Ny TV? Ja, tack gärna. Men bil är viktigare i detta nu. Nu när VCC går knackigt kanske man kan hoppas få köpa en kraftigt rabatterad Volvokombi. Man kan hoppas.

+ Väktaryrket. Många har jobbat i detta klassiska genomgångsyrke. Men många har också stannat i olika former. Jobbet har en OK lön, man är ledig mycket, det är spännande och variationsrikt (beroende på vart man jobbar förstås). HD-tekniken. Herre Jösses vilken bildkvalitet – Precis som namnet antyder. Men vissa skeptiker, som undertecknad, måste ju få se det på riktigt.

– Väktaryrket. Yrket kan vara våldsamt och direkt livsfarligt. Poliser vid ingripandeverksamhet jobbar alltid minst två och två. Samt har en pickadoll i bältet. Väktaren är oftast först, har ingen pickadoll och i nio fall av tio ensammen. Löneutvecklingen i branschen är inget som ensamt kan få någon att stanna. Det är snarare långledighet, spänning och variation som bidrar till det.

 

Advertisements

~ by onemountainsplace on October 18, 2008.

2 Responses to “Kurres Vaktfirma.”

  1. Riktigt intreant text!

    kul att höra lite om kurt´s vaktborlag!
    lite nostalgi över de hela, speciellt när dem nu inte finns kvar.
    Bor själv i partille och har sett dem bilarna åka runt mycket i området, men är nu “utbytta” av sbt-bilar.

    / André

  2. Tack för det omdömet. Det finns många roliga anekdoter om detta klassiska familjeföretag. Det kommer säkert fler färggranna historier framgent.

    Thanks for reading.

    Mr Onemountain

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: