Atomvinter.

Man skall inte ta ut segern i förskott, i synnerhet inte när det är något som kan jämföras med en atomvinter här i Skatteparadiset. Jag är nästan övertygad om att endast den starke överlever årets upplaga av vintern. Att en och annan råtta dör kan jag känna tillfredsställelse med, men jag ser gärna att inte alltför många huggormar och insekter dör, jag vill ju ha rikligt med material inför sommarens fotostunder. Till och med Herr Jag-vägrar-att-gå-i-annat-än-kortärmad-pikétröja, Mr S, kom till jobbet i tjock jacka, rosiga kinder och med glansig blick. Jag var helt säker på att Skabb-Volvon skulle starta på morgonen. Jag borde ha misstänkt att något var galet redan vid kontrollen av isfaktorn på vindrutans insida under gårdagen. Centrallåset lät nämligen lite tröttare än normalt, så även i morse. Nåväl, jag satte i nyckeln i den gamla arbetshästens tändningslås och vred sakta om åt höger. Alla lampor tände sig och motorn mullrade igång. Jag släppte dock tillbaka nyckeln någon nanosekund för tidigt. Motorn lade av. Ett nytt försök gjordes. Förgäves, behöver jag knappast påpeka. All kräm i batteriet slut, endast ett svagt klickande ljud från bestens elsystem. Närmast att jämföra med en flatline på ER (Cityakuten). Men här fanns ingen dr Mark Greene, ej heller några startkablar. In igen, väcka frugan och be henne att köra mig till jobbet. Något som den lilla sötnosen gjorde utan protester. Lite synd att jag inte fick testat vårt lilla experiment med uppvärmningen av kupén. Men det är klart, det är en dag imorgon också. Trodde jag, för när jag skulle starta henne nu på kvällen, så visade det sig att motorhuvens låsmekanism har frusit. Man kan bara le åt eländet.

Något har saknats i mitt liv. Efter lite funderande på bussen hem så kom jag på att det jag saknat i min vardag, under tre långa veckor, är Cops. Och Hönökaka. Brödet inhandlades på ICA Maximus, dessvärre hann jag inte hem innan alla tiders skönaste snutdokumentär var slut. NYC, Broadway, 2007.

nypd_ford_cvpi-7

Efter ett rätt hektiskt Protect and Serve-pass så var det bara att knalla till spårvagnshållplatsen. Missade en vagn med sisådär 30 meter. Sunkigt värre, men som tur var så var hållplatsen fylld av vänliga och trevliga människor. Bland andra en skäggig lodis och några osnutna gangster-wannabes i 20 årsåldern. Precis den typ av medborgare som utgör kärnan i min vänskapskrets. Eller inte. Nästa vagn kom dock relativt snart och ekipaget skumpade i sakta mak in mot stadens centrum. Nu gällde det att hitta till Blå Express, snabbussen till Skatteparadiset. Det är något av ett lotteri, det känns som att någon i himmel eller helvete bestämt sig för att leka Hitta Hållplatsen med mig. Första gången jag skulle åka Blå Express, när jag och Kat hade varit ute på krogen, så utgick den från Nils Ericson Terminalen. Några månader senare så gick den inte där längre. Jag letade utanför Nordstan, på Drottningtorget och fann den till slut mittemot taxicentralen vid Centralstationen. Där fanns den även idag, dock inte förra gången. Då gick den från bussterminalen. Något för spelsajterna kanske? Kommer Mr Onemountain att hitta rätt hållplats på första försöket? Kan vara något. Nu ska jag inte bara klaga, även om jag inte ser logiken i att hela tiden flytta på just Blå Express. Flytta pöbelbussarna istället. Expressbussen var dock, som vanligt, en fantastiskt smidig förflyttare av mig och andra Partillebor. Sju ynka minuter från stan till Partille C. Det är bra. Rent av väldigt bra.

Permafrosten knäckte Skabb-Volvons batteri. Så även motorhuvens låsfunktion som frusit fast. De startkablar som jag lånat hem blev således oanvända. Hon får fortsätta att frysa, imon tar jag min Aygo till jobbet. 2009.

permafrost

Väl hemma från jobb, kollektivresande och dagligvarushopping så måste jag säga att jag mår förfärligt bra. Jag sitter hemma alldeles själv, något som jag inte gjort på tre veckor nu. Ensamhet är viktigt, i alla fall då och då. Inga släktingar, inga barn. Bara jag, min DELL och Mediaplayern som spelar min alldeles egna favoritmusik. Vem behöver Yoga? Det räcker fint med lite ensamhet, några hönökakor med herrgårdsost och några glas Grapejuice. Att klaga är i detta nu en omöjlighet. Imorgon är det Protect and Serve, trots att det är en röd dag. Höjdarn har bestämt att vi mellanchefer måste bli mer synliga för manskapet, därför blir det numera några röda dagar och några kvällar i varje kvartal. Känns ändå rätt bra, mitt nuvarande yrke är som mest roligt när kundens personal är hemma. Då är det vi. Och dem. Skubben alltså. De som inte kan skilja på mitt och ditt. De, som oftast har en trasig uppväxt och andra tråkiga livsöden i bagaget, som lever på att förstöra för andra. Vi gör vad vi kan för att stoppa dem. Mer än gärna och inte helt utan framgångar. Ten-Four. Over and Out.

+ Hönökaka á la Mildred. Kakan skärs i väldigt smala bitar, ungefär lika breda som en ordinär ostskiva. Det är något speciellt. Såväl Mr A som Mr M, mina kära bröder, vet precis vad jag talar om.

– Att åka buss och spårvagn är sannerligen inget för mig. Måste man så måste man. Men alltid finns det något att reta upp sig på. Bubbelgumssmaskande tonårsbrudar, små sketgangsters, överförfriskade fyllon eller vresiga chaufförer. Nej, jag är verkligen vän av privatbilismen. Men Blå Express är bra, jag medger det. Riktigt bra.

Nighters All,

Mr Onemountain

Advertisements

~ by onemountainsplace on January 5, 2009.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: