Det börjar att ta sig.

Det har inte varit lätt att lämna lättjan denna gång. Inaktivitet i form av för mycket bilåkande från A till B, soffliggande och stationärt arbete har försatt min kropp i något som nästan kan liknas vid rigor mortis – likstelhet. Detta kombinerat med att jag haft det alltför fett ställt med maten har inte gjort saken lättare, om uttrycket ursäktas. Men efter att nu ha fått igång promenerandet ordentligt så känns det bara skönt att komma ut. Stramande före detta muskulatur är nu åter tjänstvillig. Nästa steg är nu att hitta riktiga skor så att löpandet kan ta fart igen. Det börjar att ta sig.

Fjäderlätt, som denna fiskmås, har man inte varit de senaste månvarven. Även om vågens siffror pendlar från dag till dag, och därmed inte går att fästa någon vikt vid, så är känslan nu den rätta och orken har återvänt. Gunnebo, 2009.

seagull

Blå Express tog mig till staden på utlovade sju minuter. Varje gång blir jag lika imponerad. Och varje gång blir jag lika frustrerad när den stannar på en, för mig, aldrig tidigare använd hållplats, det är lite som att åka dolmus i Turkiet. Den stannar där det passar liksom, mycket osvenskt. Denna morgon stannade den vid gamla posthusets framsida. Under dagens premiär i kollektivresandets värld kan jag bara konstatera två saker: Jag är nybörjare och omges av idel proffesionella kollektivresenärer. Mina medpassagerare är mycket aktiva i sitt åkande, till skillnad från undertecknad som bara åker med. De känner till genvägar och anslutande bussars tidtabeller, hoppar av en hållplats tidigare för att få perfekta platser på Blå Express medans en annan, som åker den “korrekta vägen” får ståplats.

För närvarande känner jag mig vilsen i konsten att hitta rätt bland alla linjer, rutter och genvägar. Men man lär så länge man lever sägs det. Göteborg, Örgrytevägen, 2009.

5an

Det första konstaterandet gör gällande att jag saknar rutin. Det andra är att jag behöver hitta mitt headset, eller rättare sagt Kat´s, för att kunna lyssna på radio under resans gång. Idag blev jag ofrivillig åhörare till en fjortisbrud som haft kuddkrig med sin kille. Som egentligen inte var hennes kille. Fast hon ville gärna det, åtminstone ibland – när han inte mobbade henne. Det hon uppskattade mest var inte hans utseende, utan hans humor och att han är så himla go, när han inte mobbas. Tydligen så kan han han även svenska, fast nästan ingen vet om det. Intresseklubben antecknar. Uppenbarligen.

Gamla kunskaper är ingenting värda i en föränderlig kollektivtrafik. Man känner sig lite som en gammal dinosaurie. NYC, American Museum of Natural History, 2007.

grrreat-predator

+ Min kropp har åter börjat leva. Jag längtar nu efter att piska runt den i Skatås, dock med ordentliga skor. Bra kollektivförbindelser från Skatteparadiset till Göteborg City – 40 minuter från min ytterdörr till jobbet är fullt godkänt.

– Högljudda medresenärer, nu låter jag som en gnällig pensionär, men varför måste man skrika till varandra?

Advertisements

~ by onemountainsplace on March 23, 2009.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: