Hur blev det så?

Det fungerar över förväntan att åka kollektivt. Speciellt till jobbet så går det likt ett pärlband. På köpet har man tvingats att bli mer organisatorisk, kläder inför morgondagen måste väljas ut föregående kväll, eventuell matsäck göras i ordning, Laptopen i väskan och glasögon, nycklar och plånbok på rätt ställe. Annars riskerar man att missa bussen. Och då är det kört. Nästa vecka börjar dock det riktiga eldprovet, första bussen går ca 0500 från hållplatsen närmast residenset. Jag börjar mitt jobb prick 0600, första teoretiska ankomsttid till basen för Protect and Serve är 0547, väl snävt. Inget får klicka, ingen buss  eller spårvagn får tjuvstarta – det finns inte plats för söl någonstans. Hur det kommer att gå vet ingen, men det lutar åt att man får åka till jobbet i uniform. Inte idealiskt, men så gör mina andra kollektivt resande kollegor. De bor dock inte i Skatteparadiset.

En salig röra på annonspelaren utanför Stadsbiblioteket. Röra i garderoben hemmavid finns det inte plats för när man måste passa busstider långt innan tuppen har vaknat, då går bussen och då är loppet kört. Självdisciplin är A och O. Götaplatsen, 2008.

overlap

Från jobbet är en helt annan story. Spårvagnarna behöver man inte vänta länge på. Blå Express kan man ha oturen att missa, då blir det 15 minuter av väntan. Den kan också vara överfull, så att man måste stå upp under turen till Skatteparadiset City. För att garanterat få sitta, med fönsterplats, så har min dotter lärt mig att det är mödan värt att först åka till Järntorget för att där kliva på en, i närmast, helt tom buss. Det förlänger resan med ganska många minuter, men komforten blir en helt annan. Väl på Allum så brukar anslutningsbussen som stannar vid residenset alltid vara i ofas. Det blir då att vänta nästan 30 minuter, istället för att bara sitta och sura kan man förvisso gå och handla på ICA Maximus eller att ta annan buss och gå någon kilometer. Allt efter humör och behov. Nu låter det som att det är pest och pina att åka kollektivt, men det är inget annat än ett I-landsproblem. Det är inte synd om mig, tusentals andra gör samma sak varje dag. Men visst skulle det sitta fint med en bil. Gärna svensk, gärna kombi, gärna automatlåda, gärna diesel, gärna vit eller svart och absolut en Volvo. Det slår nog in. Någon gång.

Det gäller att ha ögon i nacken när man springer runt bland spårvagnar och bussar. Påfågelögat nedan ger onekligen ett vaket intryck och skulle klara hetsen bra. Jonsereds Herrgård, 2007.

awake

På vägen hem, i en sprillans ny Blå Express, så kunde jag inte låta bli att lyssna på några medresenärer. Inte för att jag var intresserad, men det går tyvärr inte att stänga av hörseln hur som helst. Det var hur som helst fyra unga grabbar, ca 16 år gamla. De pratade med påtaglig nysvensk dialekt – \”Ehj Svenne, do vet, jag känner han OKIJ\”. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Efter att ha fått höra om kriminella idoler, aina*, den tjocka horan och om genvägar till schyssta betyg så skulle de så kliva av. Det är då mina tankar börjar mala. Killarna som pratat som andra generationens invandrare visar sig vara blonda helyllesvenskar utan något utländskt påbrå. Hur blev det så? Varför väljer de att uttrycka sig på detta vis, istället för att tala ren svenska? Det är nog ett kvitto på vårt allt för segregerade samhälle. Jag hade en kollega som själv vittnade om detta. Kollegan var 100% \”svensk\” men gick grundskolan i ett invandrartätt område. När kollegan sedan började i en gymnasieskola i centrala stan, möttes kollegan av frågande blickar och kritiska kommentarer. De undrade varför en Svensson talade svenska som en nyligen anländ irakier. Den nya klassen fick dock snabbt ordning på kollegans dialekt och nu är det snyggt klingande göteborgska som gäller. Tack för det.

På Västtrafiks fordon får man höra allehanda historier, oftast vill man inte lyssna – men hörseln går tyvärr inte att stänga av. Idag träffade jag på några Svenssons som bröt – på nysvenska. Hjalmar Brantingsplatsen, 2007.

westtraffic

+ Kollektivtrafiken till stan – snabb, effektiv och avslappnande. Förutom under tisdagsmorgonen då jag fick åka Blå Express utan värme och med trasig inredning. Frosten på rutorna påminde mig om Skabb-Volvon, enda skillnaden var att jag själv inte körde. Nya Mercedes E-klass, fy fasen vad läcker.

– Kollektivtrafiken från stan till Skatteparadiset. Långsamt och omständigt. Trångt och segt.

*Aina – nysvenska för polis.

Nighters,

Mr Onemountain

Advertisements

~ by onemountainsplace on March 26, 2009.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: