Alltför hårda tag, säger de.

Det är för tufft för de intagna på Skånegatans häkte. Den slutsatsen drar såväl representanter för Kriminalvården som Europarådets kommitté mot tortyr. Hittills i år har 30 personer försökt att ta livet av sig, förmodligen som en följd av den stress som total isolering från omvärlden torde leda till. Man menar att åklagare alltför godtyckligt ger häktade hårdast tänkbara begränsningar i väntan på att deras brott skall utredas, något som kan ta väldigt lång tid. Mot detta står de intressen som jag själv gärna förordar – att brott skall uppklaras och att den skyldige skall dömas för sina gärningar. Detta skulle radikalt försvåras om den häktade hade full umgängesrätt med sina gelikar, eller fri tillgång till media. Sitter du häktad är du som regel misstänkt för grov brottslighet, eller anses vara extremt flyktbenägen. Ingen lätt fråga, men någonstans måste det ändå finnas konsekvenser av ens handlande.

Illa beryktad plats bland kriminella och människorättsorganisationer. Intressen står mot intressen, men det är inte vem som helst som hålls på häkte, den saken är klar. Göteborg, Skånegatan, 2005.

Skånegatan

Kollektivresandet är åter verklighet för undertecknad. Det kan vara riktigt trevligt och avslappnande – som idag när jag haft idel bra chaufförer på Blå Express, även om standarden på bussen hem kan ifrågasättas. Hursom, från A till B med en rejäl portion känsla, lagom aggressivt med härligt flyt och med bra avstånd till framförvarande så att inbromsningarna blev behagligt mjuka. Eller när man då och då får resesällskap av någon granne eller ingift släkting från Skatteparadiset. Ofta är det dessvärre negativa intryck. Ouppfostrade medresenärer som sätter sin väska på stolen bredvid sig själva, trots att flera får stå. Tuffingar som låter sina ännu tuffare pitbulls ligga på sätena i vagnen, klotter, tuggummin, lösa rutor och slamranda tanklock. Slutligen så behöver man inte, som jag, vara ett fan av 24 för att inse att en spridning av svininfluensan gynnas av att en massa främlingar hostar, nyser, svettas tillsammans i ett rullande litet slutet utrymme.

Efter semestern har jag åter börjat att kollektivåka. Oftast går det alldeles utmärkt, men då och då går det mig på nerverna. Göteborg, Stampgatan, 2008.

Spårvagnar

+ Snart dags för Madonna på Ullevi. Västtrafik levererar mig till jobbet var och varannan dag och oftast är jag nöjd med deras tjänster, det man kan anmärka på står oftast andra kunder för. Men det skall sägas att det är en strikt ekonomisk orsak bakom mitt kollektivresande. Fanns det pengar hade det också funnits en bil, så är det.

– Blå Express hade vid hemfärden en hårt slamrande sidoruta. Visade sig bero på att det var otillräckligt med distanser som höll den fixerad, men genom att hålla armbågen hårt pressad mot rutan så blev det tystare. Tito Beltran är åter i farten, denna gång innanför fängelsets murar. Nytt åtal på gång och högst sannolikt en förlängning av hans vistelse bakom galler att vänta. Killen sjunger bra, men det är också allt. Stadens bussar och spårvagnar torde bli rena smitthärdarna när svininfluensan når oss på allvar, som stor fantast av 24 glider tankarna lätt till säsong tre och det virus som tar död på ett stort antal människor i ett hotell i Los Angeles. I alla fall när främlingar nyser mig i nacken, eller hostar fritt i en fullsatt buss.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on August 4, 2009.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: