Utvärdering.

Precis har mätarställningen till familjens Toyota Aygo tickat över 10 000 mil. Drygt tre år har gått sedan jag hämtade ut den lilla miljöbilen från Toyota Center i Mölndal. Nybilsdoften är numera ett minne blott, men ändå känns den tämligen fräsch. Den har fått känna på norrländska kallstarter och heta sommardagar i stillastående köer, långresor med full last och korta resor med ideliga start och stopp i storstaden. Aldrig någonsin har hon svikit mig, faktum är att hon överlag har imponerat på mig, många av de saker man irriterat sig på visste jag om redan från början. Såsom den plåt-plastiga upplevelsen i kupén, det obefintliga vridmomentet och den sladdriga växellådan. Att byta bil blir dock nödvändigt inom en överskådlig framtid; den är alltför liten för familjens årliga långresa till Finland, Ruotsi-Suomi Race, och den är väldigt begränsande då jag exempelvis inte kan köra något skrymmande till tippen. Ersättaren kommer högst sannolikt att heta Volvo V70, det är bilen för mig, men nog kommer jag att sakna den lilla sötnosen. Toyotas berömda driftsäkerhet har varit en sanning. Toyota Aygo är helt klart en bil jag rekommenderar för den som bor i storstaden, eller för den som bara vill resa billigt.

Skulle kunna vara en Toyota Aygo på månen. I mil räknat så är i alla fall ca 26 % av sträckan till månen avverkad och jag är nöjd med det mesta. Dalsland, Håverud, 2009.

 + I stan är bilens kompakta mått en fröjd. Hjulen sitter ute i hörnen och även den som avskyr fickparkeringar torde finna nöje i att ratta en Aygo i trånga gatumiljöer. Bränsleförbrukningen är riktigt angenäm, även om det är svårt att komma ner i utlovade 0,46l/mil. Designen – mången småbil ter sig löjlig. Inte Toyota Aygo, den ser härligt tyken ut och har en riktigt läcker bakdel. 68 hk i en bil på drygt 900 kg gör den till en relativt pigg historia, åtminstone i hastigheter upp till 70. Stolarna håller helt OK klass, de flesta sitter bekvämt och baksätet är riktigt användbart. Bagaget är litet, men rymmer mer än man kan ana – med rätt packteknik. Att storhandla med hela familjen eller åka till brädgården är dock bara att glömma. Klassas som miljöbil, vilket ger förmånliga parkeringsmöjligheter i Göteborg. Om man bor där – vill säga. Motorljudet är faktiskt, hur löjligt det än kan låta, riktigt läckert. Billig i drift – alla kostnader är behagligt små. Försäkring, service, skatt och soppa är väsentligt billigare än till de flesta andra bilar.

– Kupébelysningen är begränsad till en liten lampa, och den tänds bara när förardörren öppnas. I bagagerummet finns det ingen belysning alls. Bilen är extremt bullrig och plåtig, det är omöjligt att snacka i vanlig samtalston och ljudet av studsande stenar som träffar bilens underrede fortplantas effektiv i kupén. Kopplingspedalen tenderar att ibland fastna i golvmattan. Kepseffekten, som jag valt att kalla den. Långa förare som jag får takets framsida, och även backspegeln, i synfältets överkant. Då stolen inte är reglerbar i höjdled blir det till att kröka rygg för en OK överblick. Motorn har endast en liters cylindervolym, vridmomentet är med andra ord obefintligt och det blir till att växla ner vid alla omkörningar och uppförsbackar. Ingen intervallfunktion på baktorkaren, det är antingen på eller av. Ömtåligt tyg, soffan bak är ordentligt fransig.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on January 30, 2010.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: