Dags att ta tag i sin situation.

När jag i eftermiddags andfådd tittade mig i spegeln efter en rask marsch uppför firmans branta trappor ställde jag mig själv en allvarlig fråga: Vad f-n håller du på med egentligen? Och det kan man verkligen undra. Jag älskar egentligen att röra på mig, springa, lyfta skrot och tävla mot mig själv. Sedan en tid tränar jag ingenting – när jag drabbades av svår huvudvärk i samband med min armhävningsoffensiv fegade jag ur. Och lade av helt. Att gå till bussen känns jobbigt, att gå hem till residenset från Skatteparadisets centrum känns inte det minsta lockande och Partilles femma, eller Skatås för den delen, har jag inte besökt sedan i vintras. Nog för att jag börjar bli gammal – men inte så gammal. På måndag börjar jag återigen att lyfta skrot och redan i helgen får det bli löpning eller långpromenad. Här skall till en uppsnäppning. Ni har mitt ord.

I skrivande stund är det, i motsats till bilden, nedåt som gäller på såväl Nasdaq som Dow Jones. Men snart kommer säkerligen kurvorna åter att peka uppåt, något som min formkurva också gärna får göra. NYC, Wall St. 2007.

Se7en – med Brad Pitt, Morgan Freeman och Kevin Spacey, är en vid det här laget gammal rulle (1995), som ingalunda behöver någon presentation. Trots sitt vidriga innehåll så är detta en sann feel-good-film för mig, som jag gärna avnjuter någon gång då och då. Jag älskar de mörka miljöerna, de regniga scenerna, den kusliga jakten på mördaren John Doe – som i stort sett kontrollerar hela skeendet från början till slut. Jag älskar detaljerna som filmskaparna fått med i filmen, Somersets lugna stil och välstädade hem i kontrast till Mills hetsiga humör, stökiga och illa belägna hem, hans ovilja att söka information i tunga böcker och att han likt undertecknad bara knyter sina slipsar en gång. Rågången mellan detectives (dicks) och vanliga snutar, glappande MagChargers (varenda kollega torde känna igen sig) och att man nästan kan tycka sig känna dofterna de två poliserna utsätts för. Det här är lysande och briljant, ja helt enkelt enastående. Med en rysning av välbehag kör jag igång rullen varje gång, fullständigt hänförd. 10/10.

Likt M så älskar jag London, det är en fantastisk plats, som dock inte når upp till New Yorks nivå. Om man frågar mig. Här en bild från platsen som Pernilla Wahlgren satte på kartan för oss lite mindre beresta. Med en urtjusig Rolls-Royce Phantom glidandes förbi. Tillsammans med en bil, från hissfirman KONE. Som jag i min enfald trodde var en väldigt svensk företeelse. Tänk så otroligt fel man kan ha. London, Piccadilly Circus, 2005.

+ Brorsan, Mr M, med familj är i trakterna för en årlig visit. Imorgon är det dags att träffa dem och det har jag sett fram mot länge. M är på väg hem. Paris lär ha varit fantastiskt, men vida överträffat av London.

– Göteborg har en tendens att visa sig från sin sämsta sida varje gång brorsonen Mr E är här. Flera år i rad har det varit ösregn när han besökt Liseberg – stackars pojk, måtte han inte tro att det är ett normaltillstånd. Utebliven träning och aktivitet har gjort att jag känner mig som en sjuttioåring. Åtminstone tror jag att de känner sig så där lite trötta och orkeslösa när det skall promeneras eller springas.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on July 15, 2010.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: