Ingen humor.

Marlo Stanfield. Huvudskurken i The Wire är en synnerligen osympatisk man – omöjlig att tycka om. Det är en vidrig prick, helt befriad från den egenskap som gör att man kan gilla nästan vilken människa som helst – humor. I den sista säsongen av den fantastiska TV-serien är mycket av handlingen fokuserad kring honom. Och hans två mördande torpeder – Chris och Snoop. Hans ambition är tydlig – han vill ha allt själv. McNulty har fallit in i sitt gamla mönster; alkohol, kvinnor och effektivt polisarbete – utanför regelboken. Denna gång med god hjälp av Lester Freamon som även han ledsnat på att 22 mord, tydligt signerade Marlo, inte prioriteras av polisledningen. Borgmästaren som lovat att få bukt med brottsligheten tvingas backa gällande lönehöjningar och satsningar på B´mores poliskår – allt på grund av ett gigantiskt budgetunderskott i stadens skolväsende. En salig, men ytterst välsmakande, soppa – med andra ord. Sju avsnitt återstår och dem tänker jag hålla på i det längsta. Ty när det är slut, ja då är det verkligen slut. Och vad skall kunna matcha detta, det bästa som gjorts för TV-formatet?

En Ford CVPI i långt mycket bättre skick än vad vännerna i BPD får dras med i The Wire. Skolsystemet äter upp utlovade pengar till polisen. Övertidsarbete är inte att tänka på, löneförhöjningar är indragna och lagens män tvingas ibland åka kollektivt till brottsplatserna. Borgmästare Carcetti har det inte lätt i den femte, och sista omgången, av The Wire. NYC, UN Plaza, 2007.

Så till lite allvarligare saker – verkligheten. Två människor, Elin Krantz och Rasmus Johansson, har den senaste veckan rapporterats som saknade på Hisingen. Polisen var ganska snabba med att konstatera att de försvunnit mot sin vilja och rubricerade båda händelserna som människorov. Igår lyckades polisens hundförare att finna Elins kropp i ett buskage i Länsmansgården, alldeles invid spårvagnsspåren. Medans den händelsen nu istället rubriceras som mord, behöver de anhöriga nu inte längre känna den jobbiga oron över vart hon kan ha tagit vägen. De frågar sig säkerligen istället framförallt varför. Medans de tvingas hantera en monumental sorg, svävar Rasmus föräldrar i fortsatt ovisshet. Senast synlig vid Stigs Center, där han deltog i en firmafest. I den rättvisaste av världar skall en förälder aldrig någonsin behöva begrava sitt barn. En utopi, men visst är det så det borde vara. Måtte även Rasmus lokaliseras inom kort, ett definitivt besked är så mycket lättare att bära.

Denna lapp var som ett hårt slag i magen igår morse. Vilket lidande att sakna en nära och kär, vilken obeskrivlig ångest över att skriva ut och hänga upp lappar runt om i staden. Ovissheten för Elins släkt och vänner är nu delvis över, detta då hon hittats mördad i ett buskage av polisens hundenheter. Göteborg, Svingeln, 2010.

+ The Wire. Bäst, helt enkelt. Kat´s faster kom förbi med ytterligare en kasse kantareller. Skogens guld, i min stekpanna, senare ikväll alltså.

– Elin och Rasmus. Två försvinnanden som berör.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on September 29, 2010.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: