Krönika 2010.

2010 är till ända. Ett år som mot alla odds blev ett riktigt hyggligt sådant. 2011 innebär så mycket mer än bara ett årsskifte – det första årtiondet på 2000-talet är nu avverkat. Där förlusten av min älskade farmor var den enskilt tuffaste motgången, där terrordåden mot USA, och i synnerhet NYC, för evigt etsade sig fast i minnet. Det var årtiondet då jag blev en omåttligt stolt far då M visade vart skåpet skulle stå och fixade MVG i nästan alla ämnen. Det var då jag fann min ljuvliga Kat och inför ca 90 personer lovade att jag skulle älska henne i nöd och lust. Det har varit ett extremt händelserikt decennium, som såg ut att börja med alla datorers omedelbara död på grund av den befarade Y2K-buggen. Nu ser jag med spänning fram mot nästa tio år. Hur kommer världsläget att se ut? Kommer man att ha insett att den globala uppvärmningen är ett naturligt skeende, en nyckfullhet som Moder Jord och naturen har uppvisat under miljontals år? Kommer en majoritet att jobba hemifrån? Vad kommer bilarna att drivas av, eller har de rent av blivit förbjudna? Den som lever, han får också se.

Grön sandjägare – en absolut favorit. Ända sedan barnsben, när farfar energiskt beskrev hur denna fantastiska predator jobbar, har jag varit mycket förtjust i den. Numera även på bild – vilket får sägas vara årets största händelse inom mitt plåtande. Partille, Kvastekulla, 2010.

Min största hobby, fotograferandet, har rullat på i vanlig ordning. Min Canon har varit med mig i Stockholm, Barcelona och Amsterdam, i Skatteparadisets skogar och åkermarker samt på ett och annat event – inte minst när självaste Kronprinsessan Victoria besökte Hammarkullen med sin Prins Daniel. Men största enskilda kategori är, som alltid, mitt älskade Göteborg. Sveriges framsida bjuder på en aldrig sinande ström med fotoobjekt. Roligaste stunden bjöd dock en grön sandjägare på vid Kvastekulla griftegård. Tämligen obekymrad om min närvaro fick jag tillfälle att plåta denna optimala mördare – försedd med monstruösa käkar, reptilsnabba ben och raska vingar. Tristast var det att hamna i tråkiga situationer med spanska poliser och vakter – det kunde jag verkligen ha klarat mig utan.

Laphroaig – My Choice. Under året blev det bara en träff med vännerna i WCWF – West Coast Whisky Friends. Vid det tillfället var det irländskt som gällde – omdömet var blandat. Alla var dock eniga om att kvällens segrare, Bushmills, var en enastående whiskey (som irländarna väljer att stava det). Partille, Residenset, 2010.

Under en heldag fick jag det stora privilegiet att åka med i en av Göteborgs ambulanser som observatör. En mycket intressant upplevelse. Fallen var många och skiftande under passet – en påkörd cyklist, en person med svåra buksmärtor, en person som fått en rejäl överdos, en person med bröstsmärtor, en chockad chaufför som kört av vägen med en fullastad buss etc. etc. Känslan av att få vara med och faktiskt göra skillnad var häftig. Styrkan i att jobba parvis går inte att bortse ifrån, de båda ambulanssjukvårdarna kompletterade varandra på ett optimalt sätt. Kunde kanske vara något för min egen bransch i större utsträckning, där förvisso tämligen många lyfter fram ensamarbetet som en positiv del av jobbet.

En bild som får illustrera det faktum att jag under 11 timmar vann mycket kunskap om hur ambulanssjukvården fungerar – från parkettplats. En upplevelse som gav mersmak. Göteborg, Sankt Eriksgatan, 2010.

Årets stora snackis i Göteborg måste ju ändå ha varit Göteborgshjulet. Pariserhjulet som från början inte ens hade något riktigt namn, delade upp staden i två tydliga läger: För och Emot. Pengar som gott kunde läggas på hemlösa, lappning av dåliga gator, datorer till stadens skolor eller ett Ungdomens hus användes till en löjeväckande kopia av The London Eye. Tyckte belackarna. Ett iögonfallande objekt placerat på det könlösa Kanaltorget, med viss potential att locka turister till ett extra långt stopp och ett spännande inslag i stadens skyline. Tyckte vi andra. Nu står det sedan ett bra tag på plats, och jag vågar påstå att de flesta nu accepterat dess existens och istället lägger energin på annat.

Göteborgshjulet såväl monterades som döptes under året som gick. Från att ha varit en tämligen namnlös upplevelse så är det numera att se som en del av staden – även om dess placering lär vara tämligen tillfällig. Rykten gör gällande att det så småningom skall stoltsera inne på Liseberg. Göteborg, Kanaltorget, 2010.

Harry Potter levererade stort i senaste filmen, The Deathly Hallows: Part I. The American var snyggt filmad, men sällsynt långsam och seg. Angelina Jolie var som vanligt läcker till det yttre, men ändå fullständigt ointressant i thrillern Salt. Bioåret har varit lite up´n down. Vad jag verkligen tar med mig från film- och TV-världen är något betydligt äldre. En vän sade till mig att kolla in en sjukt bra TV-serie som enligt uppgift skulle utspela sig i Baltimore, med ett annorlunda upplägg där man skulle få följa såväl poliser som kriminella. Lät väl OK tänkte jag och kollade in det första avsnittet. Jag var därmed fast, bländad och hänförd. Aldrig tidigare har jag upplevt maken till produktion. Fantastiska miljöer, skådisar och skeenden. När de fem säsongerna avverkats uppstod en oväntad problematik. Mitt liv kändes delvis tomt, det var något som saknades – en effekt väl värd att varna för. Serien är så sjukt bra att du riskerar att må dåligt när den är slut. The Wire – när TV är som bäst – och det här är ta mig fan det bästa någonsin. 11/10!!!

Bästkusten bjuder på en rad vackra platser. Under mina otaliga arbetspass i de fyra kommunerna så har dock denna skylt kommit att roa mig varje gång. Tjörn, Kuballe, 2010.

Kat har kört på under året och i vanlig ordning så avslutades Mary Kay-året med en färgsprakande Awards Night på Rondo och Scandinavium. Två kvällar i smoking, avnjutandes utomordentliga shower, delikat mat och enastående prestationer – fantastiskt trevligt. Sent på året började hon bli illamående och har nu börjat få en mage som kan tävla med min egen trivselkagge. Det är en bulle i ugnen och det nya året har onekligen fått en mycket trevlig start. Inga segrar tas ut i förskott, såväl modern som fadern är i ett fertilitetsperspektiv att se som lastgamla. Men jämfört med förra gången så ser allt så mycket bättre ut.

Liebling. Kulta. Darling. Mi Amor. Kaerste. Kat – I Love You. Partille, Residenset, 2010.

På årets final blev det också lite resa av. Jag tog mitt pick och pack och for till den spanska/katalanska storstaden Barcelona. Med sina ca tre miljoner invånare, svartgula taxibilar, täta gränder, storslagna byggnader och sagolika restauranger tog staden mig med storm. I landet, där det torde vara en omöjlighet att vara vegetarian, åt jag den godaste mat jag avnjutit hittills. Det är svårt att klä i ord – en upplevelse för såväl ögon som smaklökar. Det jag helst ville se, basilikan Sagrada Familia, fick jag också se. Men det hade dessvärre blivit mörkt och rundtursbussen stod aldrig helt still. Bilder blev det, men av så usel kvalitet att aldrig någonsin kommer att synas i det allmänna rummet. Barcelona var fantastiskt – och jag åker gärna dit igen.

Fotbollens huvudstad imponerade stort. Kanske främst för att det är en riktig storstad, med en helt unik arkitektur – i mångt och mycket inspirerad av konstären Gaudí, känd för sin organiska byggnadsstil. Barcelona, Plaza de Cataluña, 2010.

På hemvägen blev det ett åtta timmar långt uppehåll i vad som brukar kallas världens mest liberala stad – Amsterdam. Då jag jag aldrig tidigare besökt staden så var uppehållet perfekt. Jag strosade runt i ett ganska rått och kyligt Göteborgsklimat och kollade in de säregna, smala och sneda husen som står längs med stadens många kanaler, nästan samtliga försedda med den karaktäristiska kroken längst upp på fasaden. Utöver klimatet så var det mycket annat som gjorde att jag kände mig som hemma. Folk var mycket vänliga, byggnaderna (förutom de säregna, tidigare nämnda kanalhusen) var i mångt och mycket ritade på samma sätt som hemma och Volvobilar från alla generationer satte färg på trafiken. Bitvis något av ett rullande Volvomuseum. Även Amsterdam är något jag gärna kollar in igen – men nästa gång får det gärna vara lite varmare.

Med åtta timmar till godo passade jag på att kolla in staden som inte ser något konstigt i bruk av lättare droger och prostitution. Jag ägnade mig dock åt annat i staden som torde vara ordentligt vacker på våren och sommaren, under min vistelse kämpade solen på en stund men sedan blev det mesta grått. Amsterdam, 2010.

Upphandlingar är ett gissel, det vet jag inte minst själv – där man med buller och bång fick lämna kunden som man nästan skulle ta en kula för. En mycket trist upplevelse, som för en stund gjorde mig mycket bitter och missnöjd. Det som alla gamla surrävar alltid sagt om att man bara är en siffra i ett spel, inte på något sätt är oersättlig och att allt har ett pris blev plötsligt konkret sanning. Även Västtrafik har haft upphandling och för de boende i Partille så har detta gett en otrolig förbättring. Busslink tog över ansvaret för bussarna i Skatteparadiset efter sommaren och jag är lyrisk över resultatet. Inte en enda gång har bussen uteblivit, de är alltid rena och ytterst komfortabla. Att åka buss till och från jobbet är inte längre någon tortyrliknande upplevelse. Enda invändningarna är att bilen fortfarande är mycket snabbare och att man där också får välja medresenärer – kollektivtrafikens ofrånkomligt största nackdel.

De eländiga rishögarna, Volvo B10M från Hedenhös dagar är sedan i somras ett minne blott. Numera åker Skatteparadisets invånare underbara Volvo 8500. Att åka kolllektivt har i Partille blivit riktigt komfortabelt. Jonsered, Jonseredsvägen, 2010.

Något av Göteborgs ansikte utåt är det allt – rederiet Stena Line. Man gjorde stort nummer av den nya Tysklandsfärjan Germanica III, som invigdes med pompa och ståt. Med vad som sägs vara världens längsta färja kan man nu köra samma mängd gods och passagarere som två fartyg tidigare gjorde. På den ena av två turer skall sägas, under 2011 kommer dock även den gamla Scandinavica att ersättas av en lika lång superfärja. Enligt uppgift från vänner och rederiet så håller inredningen och upplevelsen hög klass – något som jag har för avsikt att testa inom en överskådlig framtid.

Stena Line har under året satsat hårt på förändring. Nya och väldigt långa Germanica lanserades med buller och bång. Klassikern på bilden nedan, Stena Scandinavica, är dock fortfarande i trafik i väntan på ersättaren. Göteborg, Röda Sten, 2010.

Nyårslöften är alltid vanskliga – även om man knappast straffas med döden om de inte uppfylls. Några saker känner jag mig dock så säker på att jag vågar lova följande: Familjens lilla Toyota Aygo har gjort sitt – efter reparation av trasig vindruta och inbrottsskador på förardörren säljer vi den och byter upp oss mot dieseldriven kombi med plats för fem och last. 2011 skall bli året då jag lyckas föreviga en livs levande huggorm ute i det fria. Något jag har lovat varje år sedan Onemountainsplace startades – men någon gång skall det väl vara min tur. God fortsättning!

Årets sista bild, alldeles innan tolvslaget. En helt stjärnklar natt på en av världens bästa platser – släktingarnas stuga ute i ingenstans. Dalsland, 2010.

+ Av allt att döma så blir det tillökning i familjen till sommaren. Att få åka med som observatör i en av stadens ambulanser var en riktig höjdare. Jag hoppas på att få åka med snart igen – gärna då på natten. The Wire – Först under året som gick upptäckte jag denna, som jag vågar utnämna till världens bästa, TV-serie. Ett mästerverk helt utan egentlig konkurrens. Och svårt beroendeframkallande. Volvo S60 och V60 – två helt nya modeller har presenterats under året. Ordentligt fina bilar – designen av bakpartierna är mycket tilltalande. Västtrafiks upphandling av kollektivtrafiken blev en riktig succé för de boende i Skatteparadiset. Med riktigt fina bussar. Som dessutom kör enligt tidtabellen. Barcelona och Amsterdam. Två nya prickar på kartan, båda två dessutom riktigt trevliga bekantskaper – Där Barca var strået vassare förstås. Det är ju faktiskt en stor storstad med trevligare klimat. Grön sandjägare – ett av de häftigaste rovdjuren numera också på bild. Saab Automobile köptes av Spyker och överlevde därmed som biltillverkare. Nya 9-5 dessutom riktigt, riktigt snygg.

– Julen blev dessvärre till stora delar en besvikelse – och inte på grund av att jag jobbade. Volvo Cars är numera kinesiskt och redan har det, enligt pressen, uppstått ordentliga kulturkrockar. Volvo S60 och V60. Har tyvärr begåvats med, nära nog, bilvärldens fulaste frontpartier. Den myrsloksliknande looken får mig att fundera på om VCC tagit in någon av Renaults mer tokiga designers. Jag ser redan fram mot faceliften – så här ful får en Volvo inte vara. Självmordsbomber är inte längre något som bara drabbar israeler, framåttänkande irakier eller fredsbevarande styrkor. Frågan är inte längre om, utan när nästa attack sker uppe i Norden.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on January 5, 2011.

7 Responses to “Krönika 2010.”

  1. Makalös årskrönika Chris! Slår Aktuells krönika med råge.
    🙂 Ber att få gratulera till den blivande tillökningen. “It´s
    going to work out just fine”, var så säker. 🙂

    • Tack för det J Walker! Håller mina tummar, och hoppas på att få se dig snart igen. Numera är det Saab 9-5 som är min patrullbil på vardagarna, får välan ringa när jag är ute i din jurisdiktion nästa gång. Hörs och ses!

      /Chris

  2. Grattis!!!

    Kul att höra med familjebyggandet.

    På tal om familj. Borde vin inte släpa ihop några gamla rävar och se på bio framöver? Kanske ha med lite medhavd cola-dryck och avsluta det hela med en bit mat?

    • Tack Dajel! Bio, på det sättet vi gjorde förra gången hade varit riktigt kul! Och som du säger, med några andra gamla rävar och svinga några bägare efteråt. Tycker vi kollar på det när permafrosten släpper eller någon riktigt bra rulle uppenbarar sig. Likt Inglourius Basterds senast. Medhavd Cola är så mycket bättre än SFs egna 😉

      /Chris

  3. Hej min bäste kollega, för det är ju det vi återigen kan
    kalla oss (även om vi geografiskt sett har alldeles för många
    kilometer mellan oss). Jag är fortfarande i sjunde himlen av lycka
    att återigen inneha den gamla hederliga särken. Är mycket glad för
    Er skull om att Ni snart kommer få höra småtrampandets underbara
    melodi i residenset. Fantastiskt intressant och innehållsrik
    krönika Du fått till. Ytterligare ett bevis på att Du är bra på
    “att få till det”, om man nu ska vara lite… Tog mig häromdagen
    tid att grundligt fördjupa mig i några av bloggarna som Du lagt ut
    i blogroll i högermarginalen. Och det måste jag bara få sagt, att
    Claes Hillén gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Både i text
    och framförallt med sitt digra fotogalleri. En amatör som jag inom
    fotokonsten (har inte ens en fungerande kamera sedan många år) blev
    helt betagen denna blogg. Flera timmar satt jag med hakan i knä´t
    och tittade på hans bilder, om och om igen. Oftast med någon liten
    text till för att öka innehållet i dem. En blogg som jag kommer att
    besöka många gånger till!!! En blogg kallad Jwalker53 presenterades
    också i din lista. -Kan väl inte direkt påstå att den imponerade
    speciellt mycket på mig. Simpel, innehållslös, gammalmodig, dålig
    uppdatering, värdelösa foton, meningslösa texter. Jag skulle till
    och med kunna sträcka mig till att den är helt kass. Det enda
    positiva med den, och det rejält, är någon som kallar sig “N” som
    skriver fabulösa, intressanta och oerhört förståndiga kommentarer
    av högsta rang. Måste vara en en otroligt underbar och härlig
    person som jag tror den här Jwalker53 har mycket att lära sig av.
    Hoppas han inser det, annars är han illa ute. Jag tror även att det
    är ett feltryck vad det gäller hans namn på sin blogg. Den borde
    väl mer korrekt heta Jwalker43 Ha´ det gott broder

  4. Clabbe ja… Han har tagit fotograferandet till en helt annan nivå – det är helt klart så. Och trots att han är en jävel på att hantera bildhanteringsprogram såsom Lightroom och PS och dessutom har en mycket fin kamera med Canons finaste gluggar så kan man inte bortse från att han är en supertalang. Han har ju även en mängd bilder på Fotosidan.se om du har tid över. Han kan mer än naturfoto om man säger så…

    Kollegor i stålgrått igen – känns mer än rätt skall du veta. Sedan nyår har jag ny chef och nya sysslor – men det får vi tala om när vi väl lyckas få till en träff på riktigt. Firmans policy om vad som får skrivas och ej i det allmänna rummet har, som du säkert vet, tightats upp ordentligt. Glad för din skull! De har hittat rätt man till jobbet.

    Och Jwalker53 ja… Han har förlorat sin främsta knekt för att försvara Rullande intressen. Hans blogg håller hög klass, jag måste här försvara min forna partner in crime. Killen jag skulle ta en kula för bloggar om grejer som tilltalar äldre som mig, och dig för övrigt. Som känslan av att få köpa en vinylskiva och känna lukten och avnjuta bilder och låttexter medans pickupen lite raspande guppade fram i de oförstörda spåren. Däremot skriver han på tok för sällan, det kan jag inte påstå annat.

    Hörs och S E S tycker jag. Har ni inga bra fik i regnets huvudstad där vi kan få skvallra lite?

    /Chris

  5. Tackar för tipset. Fotosidan.se kommer inom kort nagelfaras
    av undertecknad. Naturligtvis har jag största respekt för
    Jwalker53´s blogg. Det enda av sanning överensstämmande i min
    “kritik” mot hans eminenta blogg är den något dåliga uppdateringen.
    Den senaste om vinylskivan berörde verkligen mitt hjärta djupt,
    plötsligt var man tillbaka i tidigt 80-tal. Och till sist, vad fan
    menar du med `äldre som mig, och dig för övrigt´. Go´natt
    sötnos

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: