Åter bland dödliga horrokruxer.

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II. En bländande upplevelse och kanske den bästa i filmserien. Så lyder omdömet om den fantastiska och avslutande filmen om Harry Potter, hans vänner och ovänner. Det börjar med ett stilrent intro, ingen onödig text, fantastiskt välljudande musik och man får se Lord Voldemort på samma plats där den förra filmen slutade. Det är spännande, vackert, storslaget, brutalt, djävulskt, sorgligt och mycket fängslande. För att försvaga Voldemort är Harry och hans närmaste på jakt efter ett antal föremål, så kallade horrokruxer – i vilka den onde trollkarlen lagt delar av sin själ. Det blir en hård kamp, där många bekanta ansikten dör. Att kalla det en barnfilm är otänkbart – bitvis är den mycket grym.

Genom åren har jag blivit bortskämd med inte mindre än åtta filmer. Det har varit sann underhållning och trots att det är tråkigt att det nu är över, så känner jag samtidigt lättnad över att man lyckades få alla bitarna på plats. NYC, Broadway, 2007.

Jag kommer att sakna filmserien, som blev vad jag hoppades att den skulle bli: Komplett och med en, i det närmaste, orörd skådespelarensemble. Vi har under alla år fått följa huvudrollsinnehavarna under deras uppväxt och de kommer för evigt att bli förknippade med sina roller – kanske inte alltid till gagn för en fortsatt karriär inom filmens värld. Det är slut, många frågor fick sina svar och jag applåderar imponerat åt hantverket. Ingen behöver skämmas, inte ens Rupert Grint, som av GPs recensent elakt nog beskrivs som talanglös. Min personliga favorit Alan Rickman (Severus Snape) kan inte stå onämnd, han är vad räkor är för smörgåstårta – Pricken över i. 9/10.

Londons alla skrymslen och vrår blir inte som förr. Ty trots att jag är en förblindad mugglare, utan någon anknytning till den betydligt rikare parallellvärlden, så har filmerna om Harry Potter triggat igång lite fantasier. City of London, Piccadilly Circus, 2008.

+ Harry Potter. En rejäl dos filmhistoria har nu nått sin slutdestination. Det blev precis så bra som jag hoppats på genom åren. Man har lyckats behålla skådespelarna, man har haft regissörer som hållit sig till storyn och man har haft de ekonomiska musklerna för att kunna knyta ihop säcken. Tack.

– Filmen hade en mycket, mycket sorglig scen – där det krävdes en del för att hålla tårarna kvar i kanalerna. Döm av min förvåning när en bubbelgumsdoftande lolita sitter bredvid min fru och gäspar! Tuff natt eller empatilös – fan vet vilket.

/Chris

Advertisements

~ by onemountainsplace on July 17, 2011.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: