Motig start.

Det har varit en något motig start med årets cykelpendlande. Vintern dröjde som bekant kvar både länge och väl – jag hör till den skara människor som inte ser någon njutning i att frysa när jag cyklar. Nog för att man blir varm i kroppen efter en stund, men minusgrader i fartvinden, med svidande ansikte, stela fingrar och fötter som följd, är inget för mig. När våren nu äntligen anlänt så har jag cyklat till min nya arbetsplats under två dagar, avståndet är i stort sett identiskt som innan – ca 1,2 mil enkel väg. Ännu är det långt kvar till formen jag hade i höstas – innan Scotten motvilligt ställdes undan. Första dagen var det motvind åt båda håll, jag visste inte exakt vilken väg jag skulle välja – samtidigt som klockan tickade på. Det kändes som att dra en fullstor husvagn efter cykeln, inte alls roligt.

Vitsippan är vacker som få och ett mycket efterlängtat vårtecken. Nu utlovar meteorologerna dessutom varmare väder framgent. Partille, Jonsered, 2011.

Whitesipps (1)

Dag två, läs tisdagsmorgonen, höll på att knäcka mig – ja för en stund kände jag för att lägga cyklandet på hyllan. Fågelvägen till jobbet går genom Skatås, där jag verkligen älskar att cykla, men cykeln kändes seg och det kändes nästan som när Manne cyklade på SVT under min uppväxt – att man bara stod på en plats och landskapet sakta rörde sig i bakgrunden. Till slut kom jag ikapp en, av allt att döma, jämnårig cyklist. Körandes en stor, tung Crescent (maximalt tre-växlad), iklädd finbyxor och en riktigt stilig rock. På styrets vänstra sida höll han en kasse, förmodligen med frukostmackor i, samtidigt som han avspänt seglade fram på 8ans grusbelagda yta. Jag låg bakom, iklädd sportiga vindkläder, på en – i jämförelse, ultralätt sportcykel med 24 växlar. Jag fick kämpa som ett djur för att hålla samma tempo – det var direkt knäckande att hela tiden se den välekiperade mannens stolta hållning och ryggtavla, med kassen nonchalant dinglandes. Då var jag rejält trött. Inte bara fysiskt, utan i allra högsta grad psykiskt. Inte så lite missnöjd parkerade jag Scotten i kundens garage – funderandes på hur det egentligen stod till.

Det har varit mycket uppför med cykelpendlandet känns det som. Gårdagens hemresa kändes dock helrätt, det behövdes efter en segtrampad morgon. Göteborg, Skatås, 2013.

IMG_5418

+ Hemresan dag 2. Allt missnöje som bortblåst, kanske var det för att jag slapp köra i långbyxor, kanske var det för att jag fick trampat bort aggressionerna mot icke namngiven – jag vet inte. Men hem gick det i god takt, svetten rann vid hemkomsten och lyckan var total. Vitsipporna har tittat fram och upp. Nu är det definitivt ingen tvekan – vårtecknet framför andra.

– Dryga veckan kvar till Göteborgsgirot – vad jag gett mig in på får man snart veta.

Advertisements

~ by onemountainsplace on May 1, 2013.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: