On-On.

Solen gick upp, det var den sista dagen i Singapore som lockar med ren luft, en fräsch allmänmiljö och mycket låg kriminalitet. Inte minst har dessa faktorer lockat dit välbeställda individer – faktiskt är det så att SG har flest miljonärer per capita, fler än såväl Qatar, Kuwait, Schweiz och Hong Kong som aspirerar på de övriga topp-fem platserna. Det skulle i mångt och mycket bli en dag i fysikens tecken. Uncle hade långt innan resan blev verklighet anmält oss till den så kallade “Hashen” där det skulle springas i djungeln under hårda omständigheter. Han lyckades få oss rätt nervösa genom att prata om allehanda strapatser som han varit med om – men mer om det nedan. Först bar det av till East Coast, där det skulle cyklas – denna härliga förmiddag.

En sista soluppgång från Uncle och Aunties härliga balkong. Kupolen till höger är New Singapore National Stadium som kommer att bli hem för SGs landslag i fotboll. Arenan kommer att ha öppningsbart tak – vilket då kommer göra att det blir det största öppningsbara taket i världen. Singapore, Kallang Rd. 2014.

SG Dawn

Valet föll på en Mountainbike som var långt från fräsch, men som fick duga för den lugna cykeltur vi företog oss längs kustlinjen. Här kryssades det mellan palmer och stränder på en finfin cykelväg. Inga matställen var öppna, det var ju kinesiskt nyår, men det blev i alla fall en glass i solen. Cykelturen gick precis under inflygningsrutten till Changi Airport och ja, för tre flygintresserade bröder var det sann underhållning då det var en strid ström med maskiner som passerade över våra huvuden. Ingen av oss hade teleoobjektiv med på cykelturen, lite trist då det hade kunnat bli väldigt schyssta bilder.

Denna Wheeler MTB, som sett sina bästa dagar, hyrde jag för en 1,6 mil lång cykeltur, allt enligt RunKeeper som loggar allt mitt trampande. Desto mer imponerande var det att Uncle och Auntie gick samma sträcka utan att se särskilt trötta ut. Singapore, East Coast Park, 2014.

Wheeler MTB

Bedok Jetty heter Singapores längsta pir och den byggdes 1966 av en köpman som gjorde stora stålar på handla skrot av amerikaner som i stora antal rörde sig i vattnen under brinnande Vietnamkrig. Från Bedok Jetty fiskas det frekvent och det man kan få på kroken är bland annat Barracuda, Sea Bass (havsabborre), Stingray (stingrocka), Scorpion Fish (drakhuvudfisk) och Todak (näbbgädda). Från piren kom man även lite närmare den så kallade spökflottan som jag tidigare skrivit om.

Från denna plats kan man få allehanda fiskar – men jag såg inget roligt när jag svängde förbi. Denna fiskare hade av allt att döma tänkt sig en heldag på platsen, med solskydd och allt. Singapore, Bedok Jetty, 2014.

Fisherman ´n Ghost Fleet

Här delar av den fina cykelbanan som gick längs med kusten. Här syns en skylt som fint illustrerar det faktum att man i SG inte vill ha in skit i landet i form av exempelvis droger. Att man så noga håller på det var också högst sannolikt orsaken till att det var så lugnt och fridfullt i landet – det är i alla fall min fulla övertygelse. Singapore, Bedok Jetty, 2014.

Call 999

Det blev dags för lunch och hojarna lämnades åter- det gällde att grunda ordentligt inför kvällens äventyr i djungeln med Uncle, och vi for återigen in till bebyggelsen. Det blev restaurangen Alibabas – som hade trevliga priser på menyn. Det beställdes in allehanda asiatiskt krubb, vilket mättade gott. Dessvärre var det Seafood (skaldjur) i, trots att servitören – med en dåres envishet, hävdade att så inte var fallet.Då A är allergisk mot detta fick han till sist beställa in en hamburgertallrik istället. Detta var svårt för dem, rätten han fick på sin tallrik såg ut som en busskrock, med demolerat bröd som delvis omgav en blodröd burgare, fjärran från färdigstekt. Den var inte att tänka på att sätta tänderna i. Hungrig gick han från restaurangen, inte optimalt – med tanke på vad som stundade. Vi tog oss över gatan och intog lite (många) snabba kolhydrater i form av tårtor och bakverk. Mycket förnämligt och välsmakande. Vi skiljdes åt från Molle och Auntie – det var nu dags att byta om inför “Hashen“.

Denn typ av skylt var synlig kring militäranläggningar och andra installationer som väl tål att jämföras med våra egna skyddsobjekt. Deras röda skyltar, med en beväpnad man redo att skjuta, är dock något tuffare i sin utformning än våra mer subtila gula skyltar. Singapore, East Coast Park, 2014.

Skyddsobjekt SG

Färden gick mot Ang Mo Pio, beläget ganska exakt mitt på SG. Där, invid de lokala kontoren för giganterna Apple och Motorola hade en nedlastad skåpbil, fylld av nödvändigheter som vatten och öl parkerats. Ett gäng män, för det var bara män (Hashen är strikt för karlar, även om kvinnsen har egna varianter), i olika åldrar och från alla världens hörn var samlade. En del svenskar fanns på plats, någon tysk, belgare och holländare – men engelsmännen var i majoritet. Tonen var härligt grabbig, något liknande har jag inte varit med om sedan värnplikten 1992. Det skakades hand, artighetsfraser utbyttes och det blev även en hel del snack om högt och lågt. Vi blev registrerade i deras liggare och jag hällde i mig redigt med vatten då värmen denna dag var tämligen påtaglig.

Inflygningen till Changi gick denna dag alldeles över East Coast. Problemet med grön laser verkar inte bara vara en svensk företeelse. Skyltar likt denna har sannolikt inte satts upp helt utan orsak. Till och med en fjortis borde ju inse det olämpliga i att blända en pilot under inflygning – kan man tycka. Singapore, Bedok Jetty, 2014.

Green laser SG

I korthet går “Hashen” ut på att springa en snitslad bana, som ansvarig för aktuell vecka lagt upp. Banans sträckning hålls hemlig och är känd endast för de som lagt upp den. Banan markeras med krita i form av pilar på asfalt och med dasspapper i vegetation. Ibland lägger man ut villospår för att man skall springa fel – och därför samarbeta genom att högt skrika “On-On” när man listat ut hur man skall springa. Det är inte att se som en tävling där någon skall vara snabbast, målet är att alla skall ta sig hem. En klok strategi visade sig vara att ligga i mittpartiet, de som var hurtigast och sprang längst fram – var ju också de som fick springa tillbaka när de sprungit in på något villospår, vilket lockade föga. Var man alltför långsam fanns ju alltid risken att bli kvar i djungeln när det blev kvällning – det lockade än mindre.

Alibabas. Gott krubb, men hamburgare kunde man inte göra. Alls. Ej heller behörskades det engelska språket, i synnerhet inte innebörden av “Seafood”. Singapore, East Coast Rd. 2014.

Alibabas

Starten gick och vi började att springa ut över några fält, sedan löptes det i någon sorts villaområde. I utkanten av detta blev det lite vildvuxet och det var också där flera av oss blev bitna av stora myror (en myra bet mig i bröstvårtan, vilket var måttligt skönt). Stad blev snart djungel (det finns ingen djungel i SG fnös någon arbetskamrat till mig innan vi for ned, men faktum är att de plantor jag såg i den skogen bara står att finna i blomsteraffärer/växthus/plantskolor här hemma) och det var stundom riktigt hett.  Engelsmännen ville bevisa sin manlighet och kallade oss svenskar såväl girls som sissys under loppet, men när vi efter ca milen var tillbaka vid startplatsen/mål så var de kaxigaste rejält distanserade – mer snack än verkstad som det heter. Rejält törstig drog jag i mig flera vatten, men också ett flertal glas med öl – som var kall och god. Summerat så var det en rätt tuff tur, mycket tack vare värmen, det ojämna underlaget och att man inte hade en jäkla aning om vart man var – men den verkliga utmaningen återstod. Det var dags att ställa sig i ringen.

Sista dagen hade Uncle lämnat tillbaka den franska bussen och körde istället runt oss i sin egen premium-SUV, en Infiniti FX37, med en mjukt spinnande V6 på 330 hk under huven. Mycket komfortabel bil att köras runt i. Singapore, Ang Mo Klo St. 2014. 

FX37

Redan berusad av de många ölglas jag i hast hällt i mig, så fick jag snabbt ett nytt påfyllt. De ledande inom HHHS gick runt i ringen, såg till att inget glas var tomt på öl och hade allehanda skäl till att peka ut de närvarande så att de fick ta sig in i ringens mitt och för att svepa sin öl. Jag fick gå in ett flertal gånger – bland annat för att jag var svensk och för att jag haft den dåliga smaken att ta av mig min “Hash”-tröja och ersatt den med en mindre svettig T-shirt. Varje gång någon fick svepa öl i mitten så ackompanjerades detta av en sång som gick 🎵Drink it down, down, down..🎵 tills det var färdigdrucket. När någon kände sig utpekad på felaktiga grunder, och hade den dåliga smaken att nämna detta – sjöngs 🎵Bullshit, bullshit, It all sounds like bullshit to me, to me. Bullshit, bullshit, It all sonds like bullshit to me!🎵. Härligt grabbigt var det, men efter alldeles för många öl började jag bli lite orolig för om jag skulle komma på planet – jag kände fyllan närma sig i rask takt, men efter en sista fräckis så skingrades vi plötsligt. De som ville skulle intaga mat på ett närliggande hak – vi, som hade bråttom till vår Emirates-flight, åkte istället med Uncle till McDonalds – som även i detta land hade fina priser i en jämförelse med Sverige. En Big Mac & Co kostade i SG ca 35 SEK.

Detalj från den tjusiga tröja som för alla andra visade att jag var svensk, och som jag med stolthet bar under den ca milen långa löpningen i djungeln. Efteråt när svetten rann, bytte jag till annan tröja – vilket jag förstås fick dricka en straff-öl för i cirkeln. Singapore, 2014. 

On-On HHHS

Efter att ha käkat världens förmodligen mest standardiserade måltid, så blev det till att duscha och packa väskor. Klockan var nu mycket, Uncle körde ut oss till Changi Airport och det kändes vemodigt att lämna en så god värd, tillika världens bästa farbror – men hemlängtan var nu svår och vi var alla mättade på intryck och helt färdiga efter en dag av mycket fysiska aktiviteter och lite för mycket alkohol. Farbror får jag träffa redan i sommar igen, när jag får se Singapore igen är mer oklart. Klart är det dock att saknaden finns där och att jag varmt kan rekommendera landet. Singapore är modernt, civiliserat, tryggt, harmoniskt och välstädat. Alla rätt. [Hash House Harriers Singapore]

En sista påminnelse om att det är hästens år i år. Denna rejält tilltagna kuse stod att beskåda inne på flygplatsen. Det blev den sista bilden från SG, The Three Gringos var alla helt färdiga efter en mycket fysisk dag. Singapore, Singapore Changi Airport – SIN, 2014.

Year of the Horse SIN

+ En oändlig tacksamhet riktad till Uncle, Auntie, Micke och Molle som tog så god hand om oss på andra sidan jorden. Detta glömmer jag aldrig, Ni är fantastiska. Singapore. En härlig plats, som jag inte visste särskilt mycket om innan jag läste på och, framförallt – tog mig dit.

– Saknar SG väldigt mycket och i synnerhet då Raffles Hotel – vilken plats, vilken stämning.

Advertisements

~ by onemountainsplace on March 22, 2014.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: