Väl godkänt avsked.

Den har ett mycket hyggligt snitt på IMDb (7,7) men kritiker har genomgripande varit väldig svala till produktionen, särskilt användandet av CGI – och riktigt dålig sådan. Rättrogna fans har upprörts över att handlingen spårat ur väl mycket jämfört med originalet, ja man tycker att regissören våldfört sig på ett fint arv som författaren ägnade årtionden till att skapa – särskilt lyfts kärlekssagan mellan dvärg och alv fram som något mycket negativt. Man ställer sig frågande till vad de stora maskarna gjorde i filmen, eller kanske framförallt var i Tolkiens verk man finner dem. Samt det onödiga i att försöka föra samman handlingen med Sagan om Ringen-trilogin, genom att introducera Sauron och De Nio i en berättelse som de inte ens finns med i. Mången tyckare har haft åsikter om hur man kunnat göra tre filmer om en så pass kort saga, som Bilbo ändå är. Och hur något för barn har kunnat bli så våldsamt med huvuden som rullar. Det har sannerligen inte varit många lovord gällande Jacksons sista film om Bilbo och hans kompisars kamp mot orcher, vättar, troll, nazgûler, människor, alver, en mycket hårdhudad drake och en kung, vars sinne förgiftats av alltför mycket guld.

Ödlor i brons är det närmaste mäktiga Smaug jag kommer i min bildbank. Den hårdhudade, stenrika och genuint onda besten är riktigt bra gjord av Jacksons CGI-team. Amsterdam, Kleine Gartmanplantsoen, 2010.

Lizard Park AMS

Det var således med låga förväntningar som jag satte mig tillrätta framför vita duken. Då vi såg filmen i 3D, vilket jag inte är vän av, så störde jag mig inte alls på dåligt arbete av CGI-teamet – den gryniga bildupplevelsen förlåter liksom mycket – jag får kanske revidera detta när jag plockar hem den förlängda HD-versionen lagom till kommande jul från iTunes. De rättrogna har rätt – Jackson har ändrat rejält i historien. Azog skulle inte ha varit med alls, hans verkliga öde var halshuggning (inte bara en förlorad arm som i Jacksons trilogi) men det gör mig inget då han är en härligt grym karaktär. Snygga alven Tauriel har Jackson hittat på helt själv, i Tolkiens värld finns hon i alla fall inte. Att hon är snygg stör mig inte alls, värre är det med hennes (och Legolas) stridskunskaper – de är helt enkelt för bra, de trotsar fysikens lagar och det är mer löjligt än fräckt. Kärlekssagan var väl fin, men jag tycker att den hade gjort sig bättre som en vänskapshistoria mellan alv och dvärg. Vad såväl kritiker, Tolkien-talibaner och tyckare verkar vara helt eniga om är att skådespelet håller en mycket hög nivå – bara att instämma. Överlägset bäst är Richard Armitage i sin briljanta och mycket övertygande tolkning av dvärgakungen Thorin. CGI-fostret Smaug förtjänar också en rejäl eloge. The Hobbit: The Battle of the Five Armies – väl värd att se.

En plats som för tankarna till gamla tider samt fantasy och som därmed får vara med och illustrera dagens trivsamma filmupplevelse. Kungälv, Bohus fästning, 2014.

Bohus Fortress

+ Jag sjunger inte med i den negativa kören – detta var riktigt bra, i synnerhet slutstriden mellan Azog och Thorin. 8/10. Ms S DY – klippfast barnvakt ♥ ♥ ♥ när tidigare inplanerad hoppade av med kort varsel och så att säga lämnade oss i båten.

– Om man nu ska störa sig på något som Jackson ändrat till det sämre med Tolkiens verk, så är det hyllade (jag älskar den med) Konungens återkomst – slutet på den rimmar mycket illa med slutet i boken – det om något kan man gnälla på.

Advertisements

~ by onemountainsplace on January 17, 2015.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: