Bländande.

Förväntningarna var skyhögt ställda, men infriades med råge – Rogue One sopar banan med det mesta. Det är en mycket mörk anrättning man får avnjuta och trots att slutet redan från början är givet (rebellalliansen lyckas med stor möda stjäla ritningarna till den första dödsstjärnan som blev känd för en hel värld 1977) så är det en resa i det närmaste utan motsvarighet. Jyn Erso hamnar i en färgstark gruppering med olika agendor, där den omprogrammerade säkerhetsdroiden K-2S0 blev min absoluta favorit. Filmens slut på Scarif, med tillhörande rymdstrid i luftrummet utanför den ogenomträngliga deflektorskölden, är det tyngsta jag sett. Det är inget annat än en orgie i extra allt. Jag kan glatt konstatera att effekterna är sagolikt snygga, att storyn blev ännu bättre än vad jag vågat hoppas på och att Darth Vader bevisar varför han är filmvärldens främsta Bad Guy. 9/10.

En Death Trooper stod vid godishyllorna och spred stämning. I filmen förekommer de i en begränsad numerär, de är att se som de bästa av de bästa, och till skillnad från en ordinär stormtrooper så träffar de det mesta de siktar på. Göteborg, Bergakungen, 2016.

death-trooper

Plus. Rogue One. Alla tiders näst bästa Star Wars-film, tätt bakom Empire Strikes Back – filmhistoriens bästa film. CGI-folket som denna gång visar stor fingertoppskänsla. Darth Vader – fick vara med precis lagom mycket – James Earl Jones gör hans röst och jag är så glad över att ha fått se lite av hans lya. Jyn Erso – vilken härlig hjältinna. K-2S0 – Social kompetens ingick glädjande nog inte i programmeringen.

Minus. Rethosta från helvetet är ingen höjdare, särskilt inte på bio. Jag tänkte mer en än en gång på att Saw Gerreras andningsapparatur nog hade varit något för mig.

Advertisements

~ by onemountainsplace on December 18, 2016.

 
%d bloggers like this: